Studia Islandica - 01.07.1963, Qupperneq 47

45
bara förutsáttningar för att áterge Ólafs yttrande korrekt
— áven i ordvalet. Han var inte bara passivt nárvarande
vid sammankomsten pá Iiöfðahólar; som föredragande av
konungens brev spelade han en aktiv roll. Þórðr máste
med spánt intresse ha lyssnat till vad Ólafr — vid tillfállet
i frága för andra gángen innehavare av lagsagomansám-
betet — hade att anföra i ett árende av sádan vikt för den
av Þórðr beundrade och trofast följde Þorgils skarði. Och
skulle det redan nu ha föresvávat honom att bli svágems
biograf, bör han ha tecknat sig varje ord av vikt till minnes.
Nu ár emellertid det ur min synvinkel anmárknings-
várda, att den korta passagen med Ólafr hvítaskálds replik
rákar innehálla tre av de ord som visat sig sárskilt karak-
teristiska för Laxdœla och Knýtlinga: sœmiligr, tiginn, vili.
Det ár en koncentration som inte upptráder i nágot annat
sammanhang i denna krönika pá c:a 44000 ord, som pá det
hela taget har en mycket máttlig frekvens av de aktuella
adjektiven och abstrakterna. Pá de första 20000 orden fin-
ner man inalles 34 exempel, vilket enligt den förut an-
givna berákningsgrunden ger en frekvenskvot pá 1.2. Den
5000-ordsgrupp, dár citatet frán Ólafr ingár, har utöver
hans inlágg blott fyra fall: brátt (2); forsjá (1), frœnd-
semi (1). Vad angár adjektivet tiginn, áterfinns det bara
pá ytterligare ett stálle i hela sagan och dá i den negerande
formen ótiginn.1
Naturligtvis kan detta ordval bero pá en ren tillfállighet
— men i sá fall onekligen en mycket egendomlig sádan.
Sávitt man kan förstá, ligger det nármare till hands att
se dessa rader i Þorgils saga skarða som ett vittnesbörd
om krönikörens trohet mot Ólafr Þórðarsons autentiska ut-
tryckssátt. Och tolkar man dem sá, har Þórðr Hítnesingr
tack vare sitt engagemang och sin minnesgodhet rákat ge ett
avgörande stöd át min sprákliga argumentering för att Ólafr
Þórðarson hvítaskáld har skrivit Laxdœla och Knýtlinga.
1 Gudbrand Vigfussons utgáva II, 115: „mikit ofbeldi ótígnum
mönnum“.