Studia Islandica - 01.07.1963, Qupperneq 61

59
linga som Laxdæla nyttjas i vandningen halda sik eigi (at
engu) óríkmannliga(r). Áven substantivet þangatkváma
ingár pá báda hállen i snarlika formuleringar: þakkáði
hertoginn Níkulási konungi þann sóma, er þeir hQfðu hon-
um gorvan í þangatkvámu sinni (Knýtlinga); stóS kon-
ungr upp ok þakkáSi mQnnum þangatkvámu, þeim er hans
vinir vildu vera (Laxdæla). Kanske har man ocksá ratt att
uppfatta det som symptomatiskt, att en rad av parorden
mellan just Knýtlinga och Laxdæla röjer en gemensam
förkarlek för det ansenliga, framstáende, storslagna; fyrir-
mannligr, ríkmannligr, ríkuliga, skörungskapr, stór-
mennska. (Jfr s 30 f ovan.)
Den nu redovisade parordsstatistiken bekraftar pá ett
sláende satt resultatet av den föregáende sprákundersök-
ningen. Tvá metoder, sávitt man kan finna helt oberoende
av varandra, leder har entydigt till samma slutsats. Det
máste hádanefter presteras mycket starka, nya argument,
för att Ölafr Þórðarson hvítaskáld skall kunna fránkánnas
författarskapet till Knýtlinga och/eller Laxdæla.
6. Sögubrot af fornkonungum och Knýtlinga.
I sin utgáva Sogur Danakonunga publicerar Carl af Pe-
tersens och Emil Olson som upptakt till Knýtlinga frag-
mentet Sogubrot af fornkonungum. De ságer sig dárvid ut-
gá frán „förutsáttningen, att den saga, varav Sogubrot ut-
gör ett fragment — den yngre bearbetningen av ‘Skjold-
ungasaga’ — och Knytlingasaga en gáng hört tillsamman
och bildat en sammanhángande dansk konungasaga“. De
litteraturhistoriska bevisen för tillvaron av ett dylikt sam-
lingsverk finner de — under hánvisning till studier av
Axel Olrik och Finnur Jónsson — fullt avgörande. Áven
vissa paleografiska argument, förfáktade av Gudbrand Vig-
fusson och Kristian Kálund, áberopas.1
1 Af Petersens & Olson: Sggur Danakonunga, Kbh 1919—1925,
s xliii f.