Studia Islandica - 01.07.1963, Qupperneq 27

25
lendinga saga. Om Ölafs förhállande till kung Valdemar i
Danmark má namnas, att han i den grammatiska avhand-
lingen citerar ett inlagg av „minn herra Valdimarr“ (29),
som tyder pá att han och kungen diskuterat sprákfrágor
som jamlikar.
I diskussionen om det inbördes förhállandet mellan olika
verk inom den islandska sagalitteraturen har stundom even-
tuella beröringar mellan Laxdœla och Knýtlinga noterats.
Senast och utförligast har det gjorts av den tyske forskaren
och L«XÉ?œ/ff-specialisten Rolf Heller. I sin skrift Laxdœla
saga und Königssagas (Saga. Untersuchungen zur nordi-
schen Literatur- und Sprachgeschichte. Heft 5, Halle 1961)
har Heller bl a framhavt en rad överensstámmelser i mo-
tiv og formuleringar mellan Laxdæla och Knýtlinga, nágra
mycket sláende, andra kanske mindre övertygande. Han
vill tolka dessa likheter som lán á Laxdœla-íörtattarens
sida, men stöter dá pá svárigheten, att Knýtlinga „nach
allgemeiner Ansicht‘“ (14) har tillkommit nágon gáng
1260—70, medan Laxdœla brukar sattas till árhundradets
mitt. Han hánvisar emellertid till ledande forskares ásikt,
att Knýtlinga-författaren för det centrala avsnittet om
kung Knútr Sveinsson skulle ha utnyttjat en áldre, ej
lángre bevarad „Knúts saga helga“, som han utan vásent-
liga ándringar byggt in i sin egen krönika (14). Och denna
áldre Knúts-saga kunde Laxdælas författare ha kánt och
tagit intryck av.
I min egen undersökning har jag nu i första hand ut-
gátt frán och sammanstállt de antydningar om författar-
skapet till Laxdœla resp Knýtlinga som gjorts av Einar Ól.
Sveinsson och Sigurður Nordal. Förutsáttningama för att
ná resultat ár sá till vida mindre gynnsamma án i Snorri-
Eg/a-undersökningen, som man nu vid den sprákliga jám-
förelsen rör sig med icke hlott en utan tvá obekanta. I det
tidigare arbetet kunde man ju rákna med Heimskringla
som ett autentiskt verk av Snorri. Dártill kommer, att
Knýtlinga kanske i och för sig inte horde vántas erbjuda