Tímarit lögfræðinga - 01.10.1956, Qupperneq 20

stalla de fakta, som de vilja att domstolen skall beakta;
det áligger áven parten att vid behov anskaffa bevis för
dessa fakta. Dock framtráder förhandlingsmetoden áven
i vanliga tvistemál i modifierad form. Három i det följande
nágra ord.
I RB 17 :8 (enligt lag av 1948) stadgas sásom huvud-
regel, att parterna ága i saken införskaffa nödiga
bevis. Rátten má dock, dá sá befinnes nödigt, sjálvmant
besluta, att bevis skola anskaffas. Rátten fár likvál icke
sjálvmant förordna, att nytt vittne skall förhöras eller
handling, d. v. s. skriftligt bevis, företes, dárest förlikning
ár tilláten i saken. Av det anförda framgár indirekt, att
vid behandling av ett vanligt dispositivt tvistemál kan
domstolen pá eget initiativ förordna bevis genom sakkun-
nig, företaga syn samt höra part under sanningsförsákran.
Om áter málet ár indispositivt, d. v. s. sádant att förlikning
dár ej ár tilláten, áger domstolen efter behov att ex officio
förordna om anskaffandet av all slags bevisning. I sádana
mál — sásom exempel má námnas mál om áktenskaps
upplösning — gáller sáledes den s. k. undersökningsmeto-
den. Och oberoende av málets beskaffenhet ár domstolen
pliktig att beakta s. k. notoriska fakta. Három bestámmes
i lagen, att för omstándighet, som allmánt ár veterligt
eller som rátten á tjánstens vágnar har kánnedom orn,
kráves icke bevis.
Partsförhandlingen avbrytes i regeln genom upptagan-
det av bevis. De till bevisrátten hörande viktigaste frágorna
skall jagnármareberöra senare. Sedan upptagandetavbevis
blivit slutfört, följer vanligtvis den s. k. slutförhandlingen.
Innan dom gives, skall i rátten — inom stángda dörrar —
ske överlággning till dom. Om dárvid olika meningar yppas,
bör en omröstning till dom ske bland ráttens medlemmar.
Förfarandet vid vára allmánna underrátter kan karak-
teriseras sásom munligt — protokollariskt: parternas, vitt-
nens och andra personers muntliga utsagor upptecknas i
ráttens protokoll, som sálunda kommer att innehálla det
210
Tívxarit lögfrœöinga