Tímarit lögfræðinga - 01.10.1956, Qupperneq 21

material, varpá domen i málet grundar sig. — Hárefter
skall ett par specialsituationer beröras. Med rátta har det
i finsk juridisk litteratur anförts, att sávál svarandens
beráttigade intresse som det allmánna intresset kráver att
en talan, som anhángiggjorts vid domstol, icke skall fá
ensidigt áterkallas av káranden. I strid med bestámmel-
serna i RB har finsk ráttspraxis stállt sig pá den stánd-
punkten, att káranden utan nágra inskránkningar kan áter-
kalla sin talan till dess dom av underrátten givits. Sva-
randen har sáledes ingen rátt att i detta fall fá dom i saken.
— Vad áter betráffar processen vid parts utevaro, sá
gáller három huvudsakligen följande.
Om bágge parterna utan laga anledning („laga förfall“)
utebli, sá ár följden den, att domstolen avskriver málet;
i detta fall upphör all verkan av den i málet uttagna
stámningen. Detsamma blir följden dárav att káranden
utan giltig anledning uteblir frán málets behandling; den
tillstádeskomna svaranden ár sáledes icke beráttigad att
yrka málets avgörande genom dom. För att sedan övergá
till det fall att káranden instállt sig men svaranden för-
fallolöst uteblivit, máste man enligt lag skilja mellan
tvenne olika situationer: Om svaranden uteblir frán det
första ráttegángstillfállet dár málet skall behandlas („ute-
blir efter stámning“), var lagens ursprungliga stándpunkt
den, att dom alltid skall givas i saken, sávida ej svarandens
nárvaro av sárskilda skál var nödvándig. En sádan dom
kallas tredskodom. En konstant praxis har dock för-
ándrat 'lagen i detta hánseende: numera gives tredskodom
endast i fordringsmál, medan i andra tvistemál svarandens
förfallolösa utevaro har till páföljd, att málet uppskjutes
till ett annat ráttegángstillfálle („till en annen termin").
Om svaranden áter uteblir frán ett senare ráttegángs-
tillfálle, dit málet uppskjutits, blir málet i regeln avgjort
genom dom trots svarandens utevaro.
T.imarit lögfræöinga
211