Tímarit lögfræðinga - 01.10.1956, Qupperneq 23

frága, pröve rátten med hánsyn till alla omstándigheter,
som i saken förekommit, vilken verkan som bevis má till-
komma parts förhállande.
Finlands nya bevisrátt inneháller áven — i motsats till
gállande svensk rátt — ett allmánt stadgande om bevis-
skyldigheten eller bevisbördan i tvistemál. Detta stad-
gande, vars praktiska betydelse nog kan ifrágasáttas,
bestámmer, att káranden áger bevisa de omstándigheter,
som stöda káromálet samt att om svaranden anför till sin
förmán nágon omstándighet, skall han styrka densamma
med bevis.
Lagen giver detaljerade bestámmelser om skyldighet att
förete handling (den s. k. editionsplikten), om bevis genom
vittnen och sakkunnige, om domstolssyn samt om förhör
med part under sanningsförsákran. En mera ingáende
framstállning av dessa ámnen skulle föra mig för lángt.
I det följande máste jag nöja mig med att anföra nágra
principiellt viktiga bestámmelser angáende vittnebeviset
och förhör med part under sanningsförsákran.
I bjárt motsats till de detaljerade bestámmelserna om
vittneshabiliteten, som den áldre lagen uppstállde, stár
den nya bevisrátten pá den stándpunkten, att vem som
helst kan höras sásom vittne i ett tvistemál. Det uttalas
námligen i lagen, att envar, som icke ár eller varit part
i málet, má höras som vittne. Dock má vittnesmál icke
mot sin vilja avfordras av en person, som ár nára anför-
vant till endera parten. Har den, som áberopas till vittne,
icke fyllt 15 ár eller lider han av sinnessjukdom, bör rátten
pröva med hánsyn till omstándigheterna i málet, om han
má höras som vittne. — Lagen inneháller áven noggranna
bestámmelser om tystnadsplikt för vissa persongrupper,
vilka höras sásom vittnen. Vittnesmál fár ej avfordras t.
ex. av lákare eller hans bitráden om vad de pá grund av
sin stállning erfarit och vad till följd av sakens natur bör
hemlighállas, sáframt icke den, i vars intresse tystnads-
plikten pábjudits, samtycker till avgivandet av vittnes-
Tímarit lögfrœðinga
213