Tímarit lögfræðinga - 01.10.1956, Side 25

stánd att avgiva sádan fullstándig beráttelse. Dá máste
ráttens ordförande genom frágor till vittnet fá honom att
förfullstándiga sin beráttelse. Sedan vittnet avgivit sin
beráttelse, kunna ráttens ordförande och dess övriga med-
lemmar samt part stálla frágor till vittnet.
Lagen innehálier ett förbud att stálla till vittnet sugges-
tiva frágor, d. v. s. frágor, som genom sitt inneháll, sin
form eller sáttet för deras framstállande inbjuda till visst
svar. Endast om sárskilda skál föranleda dártill, kunna
sádana frágor stállas till vittnet.
Jag skall nu övergá till granskning av lagens bestám-
melser om förhör með part under sanningsförsákran.*) Be-
stámmelserna angáende detta bevismedel, som trátt i
stállet för den gamla partseden som bevismedel, skilja sig
i vissa hánseenden frán motsvarande stadganden i Sveriges
nya ráttegángsbalk, som ju i stort sátt státt som förebild
för vár moderniserade bevisrátt.
Förhör med part under sanningsförsákran sker under
strángt straffansvar. Sanktionsbestámmelserna ingár i
gállande strafflag. Ett sádant förhör ár avsett att vara
ett primárt bevismedel. I detta hánseende överensstámmer
vár lag med gállande svensk rátt. Men i ett annat viktigt
avseende skiljer sig finsk och svensk rátt frán varandra:
Enligt nya RB kan áven part pákalla förhör med sávál
sig sjálv som motparten, medan áter den finska bevisrátten
omfattat den stándpunkten, att detta bevismedel kommer
till anvándning endast pá ráttens initiativ. Det beror pá
domstolens fria prövning i det enskilda fallet, huruvida
part skall höras under sanningsförsákran. Om part vágrar
att bli förhörd under sanningsförsákran, sá medför det
ingen annan processráttslig páföljd án att domstolen áger
rátt att med hánsyn till alla omstándigheter, som i saken
förekommit, pröva, vilken verkan som bevis má tillkomma
parts förhállande.
*) Se három Tauno Tirkkonen i Festskrift tillágnad Karl
Schlyter (1949) s. 341 ff.
Timarit lögfrœðinga
215