Árbók Háskóla Íslands - 02.01.1941, Qupperneq 112
110
og t. d. í krá-ka, um orðið álka sbr. R. M. S. Heffner í Language
5, 113 nn.); sbr. enn fremur no. máll. alka „vekja illdeilur4’,
austurfrísn. ulken „æpa, gera gvs að“ (þý. ulken), sæ. máll.
alken „urra, nöldra“; sbr. lat. olor „álft“, gr. tXéa „farfugls-
tegund“, EÍicÓQiog svipaðrar merkingar og miðírsku ela „álft“,
gr. ui.xoév „ísfugl“, lat. alcödo. 1 íslenzku er sag't „að teygja
fram álkuna“ og er dregið af fuglsnafninu. Af þessarri frum-
rót er dregið í islenzku: jalmr, kk. „liávaði“ (og jálfr), jalma,
sagno. „strepere, stridöre, crepare“, no. máll. jalm, jelm
,,bljómur“, sæ. máll. jalm og' jalma. Ef til vill einnig Jalkr,
nafn á sækonungi (sbr. Jalks pndurr „skip“ i Velleklu 24),
einnig viðurnefni Óðins (Grímnism. 49 og 54, þar sem sagl er.
að Jalkr sé nafn guðsins með ásum: Gautr ok Jalkr með
ásum); jálkr táknar einnig liúðarbikkju (sbr. Vakr, sem er
nafn á liesti og Óðinslieiti). Viðskeytið k- er stundum notað
til niðrunar („pejorativ"), sbr. ritg. A. H. Dablström í
SSN. 10, 56 nn. Ef þessi skýring á jalkr er rétt, væri jalkr
dregið af jal- í no. jala „æpa“, sæ. máll. jalla, suðurjózku
jalle, sömu merkingar.
ger-2 (WP. I, 591—593): Af þessarri rót eru allmörg orð í
íslenzku: kæra (kærða) „bera fram kröfu“ (sbr. kvein-
stafir), dö. (úrelt) kjære, sæ. kára, no. máll. kjæra; kæra,
kvk. (ákæra), sbr. no. kjæremaal (kjæremaalsudvalg, nefnd
í liæstarétli Noregs), sbr. fbþ. kerran (st. sögn) „æpa, veina,
hneggja, braka“, mlþ. kerren, karren „braka“ egs. ceorran
,,braka“ (ceorung ,,kvörtun“), no. karra „kurra“, kurra „tala
liátt, láta óánægju í ljósi“, korra (korr, bvk., sbr. korra i
liálsi), kurr, kk. „orðrómur, nöldur“, no. kurre (um dúfna-
bljóð), forndö. einnig „muldra, kveina“, sæ. kurra, máll.
korra „muldra, nöldra“, kurla „kurra“ (um dúfnabljóð), sæ.
máll. korla „korra“, no. kurla „korra, kurra“, bjaltl. kurr,
korr „atbugasemd, er varpað er fram“, mlþ. kurren „urra,
muldra“ (holl. korren), e. máll. curr, sbr. miðe. curdogge
(e. cur) „hundur“, miðboll. korre, sæ. máll. kurre „liundur“,
enn fremur -keri í rjúpkeri, -kerri, -karri (karlfuglinn), karra
„garga“ (um endur), no. máll. karra (um rjúpur og aðra
fugla), bornli. kara (um liænsn), svissn. chárre“ „æpa sig
liásan“, i nýísl. kjarka „þvaðra“ (það er krákunnar art að
kjarka um mart).
Með i-lengingu: kría, kvk. „sterna macrura", sbr. no. máll.
kria „reka upp gleðióp“ og lat. gin-gri-re (um gæsagarg),
mhþ. krlschen (þý. kreisclien), mlþ. krlten (öski-a, ýlfra),