Studia Islandica - 01.07.1963, Side 13

11
ok er över huvud taget inte förekommer. Eftersom mem-
branfragmentet t) som sagt anses representera en ursprung-
ligare form av sagan, kunde man alltsá tánka sig att ori-
ginalet till Eglct ocksá i sin senare del haft en proportion
av en er resp ok er som kommit vásentligt nármare Snorris
i Heimskringla. Som saken nu en gáng ligger till, skulle
man uppenbarligen inte kunna áberopa den aktuella skill-
naden mellan förra och senare delen av sagans huvud-
handskrift som ett vágande argument mot Snorris förfat-
tarskap till Egla. Hur denna stora olikhet pá en punkt,
som man annars tycker skulle kunna vara ett individuellt
sárskiljande kriterium, skall förklaras ár svárt att sága.
Det láge kanske nármast till hands att tánka pá ett om-
byte av avskrivare, en ny hand. Men den förklaringen kan
inte tillámpas hár. Ty, som Finnur Jónsson ságer om Egla-
texten i Möðruvallabók: „Sagaen er helt igennem skrevet
med den for hándskriftet ejendommelige store tydelige
skrift, med undtagelse af nogle enkelte ord hist og her,
samt enkelte vers.“ 1
Fastán det alltsá kan förefalla ytterst vanskligt att bygga
pá sprákets mera frekventa element, dá det gáller försök
att författarbestámma fornislándsk litteratur, ár det knap-
past motiverat att uppge den vágen som helt oframkomlig.
B1 a kan ett tillráckligt stort textunderlag och en tillráck-
ligt differentierad analys átminstone i nágon mán redu-
cera de ofránkomliga felkállorna. I mitt arbete om Snorri
och Egla redovisades i en sárskild exkurs (s 52—56) som
komplettering till parordsstatistiken en frekvensundersök-
ning över anföringsverbet (i indirekt anföring) kvéSask
‘sága sig’. Utan sárskild kontroll förestáller man sig nog
gáma, att detta ord ár támligen vanligt i de flesta islándska
sagatexter. Men prövningen ger det överraskande resul-
tatet, att just Egla och Heimskringla företer en inbördes
1 Egils saga Skallagrímssonar, tilligemed Egils större kvad, udgiven
for Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur ved Finnur
Jónsson (Kobenhavn 1886—88), s m.