Tímarit lögfræðinga - 01.10.1956, Page 27

av ordinára ráttsmedel. Vad áter domens verkningar be-
tráffar, sá ár i frámsta rummet att námna domens rátts-
kraft: hármed avses domens bindande verkan i en senare
ráttegáng. Dessutom har en fullgörelsedom den verkan,
att den ár verkstállbar (— domens exekutiva verkan). —
Domens ráttskraftsverkan framtráder huvudsakligen i
den form, att en prövning av den slutgiltigt avgjorda talan
icke mera ár tilláten. Sásom regel gáller, att domskálen
ej vinna ráttskraft samt att ráttskraften strácker sig
endast till parterna i málet (res judieata jus facit inter
partes).
I litteraturen indelas ráttsmedlen i ordinára och extraor-
dinára: de förra komma till anvándning i vanliga fall, dá
áter ett extraordinárt ráttsmedel kan anvándas endast i
undantagsfall. Om de ordinára ráttsmedlen i tvistemál
anföres följande. I underrátts dom sökes ándring i hov-
rátt medelst vad, som ráttshistoriskt sett ár det áldsta
ráttsmedelet.*) Vadet ár till sin natur ett suspensivt och
devolutivt ráttsmedel: dom, dári ándring sökes i vadevág,
vinner ej ráttskraft och ár ej heller — átminstone i
princip — verkstállbar; genom anvándande av vad upphör
málet att vara anhángigt vid underrátt och blir anhángigt
vid hovrátten. Hovráttens prövning av den överklagade
domen ár begránsad genom vádjandens i hovrátten förda
talan. Detta följer av den hos oss gállande dispositions-
principen, enligt vilken domstolen ej áger giva nágon
báttre rátt án han sjálv yrkat. Utom sjálva den materiella
frágan, som kan vara antingen en sakfrága eller en rátts-
frága, ár hovrátten skyldig att ex officio pröva, om för-
farandet vid underrátten varit formellt — d. v. s. i pro-
cessuellt hánseende — riktigt. Detta gáller speciellt förhan-
*) Uttrycket „vad" hárrör sig darav, att enligt vissa svenska
landskapslagar (de s. k. svealagarna), dár vadeförfarandet för
första gángen blev reglerat, slogo domaren och den förlorande
parten vad dárom, huruvida högre rátt skulle godkánna den över-
klagade domen eller icke.
Tímarit lögfrœöinga
217