Ljóðormur - 01.06.1990, Síða 38

36 Halldóra Briem
kannske lófi barns
smár
spaugsamur
Upptáckt
Jag ság mej sjálv pá gatan
en eftirmiddag
i plötslig, hápen insikt
Och i gládje
rörde jag det
ena benet
framför det andra
och kánde att jag var jag
ensam och
avskild
och inte blott en
forsáttning eller
konsekvens
av en oándlig
kedja
Men att jag var
jag
pá egen promenad
medan kvállen
blánade och
blickar
föddes!
Uppgötvuð
í sjónhending sá ég sjálfa mig á göngu
þegar degi tók að halla
— undrun
í gleði minni
hreyfði ég annan fótinn
fram fyrir hinn
og fann
að ég var ég
ein og
aðgreind
en ekki aðeins framhald
eða afleiðing