Fróðskaparrit - 01.01.1985, Qupperneq 96

100
HAMMERSHAIMB SUM HEIMILDARMAÐUR . . .
De gamla trodde att áskans buller (dun) fðr-
orsakades af Torustajnar, som rullade emot
hvarandra.
Mánen kallas icke máne utan Nottsól.
Ljós. Vajttraljós, áro smá ljus, bláaktiga, synas
áfven i husen. Tros vara ett slags smá, tums-
lánga vásen kallade Vajttur (Vættur) som bo
i husen bringa lycka med sig. Stálla sig under
husen. Nár folket lagt sig, komma de fram,
laga sin mat pá skorsten. Nár det finnes
klammeri och svordom i huset fly de och
taga válsignelsen med sig. De uppehálla sig
serdeles vid kyrkogárdarne och kyrkan. De
ha kláder som annat folk. De áro goda emot
barnen. Han Vajtur (pl. vajtin) bár Ijus i han-
den, kallade Vajttraljós.
dvørgur, pl. dvørgar (dvørgur) áro ett slags
smá folk, 1 1/2 aln hóga, mðrka i an-
sigten med rðd hufva. De bo gerna i stora
stenar, som kallas dvorga steinur, pl. steinar.
Bo i sjelfva stenen, eller under den. Dvárgen
kommer upp om aftnarna. De hðras ofta
smida i stenar »nú smujar Dvørgurin«. Echo
heter dvorga-mál (dvórga maul).
Huldu-folk, motsvara dansk(ans) Ellefolk.
Bo i stenar, men allmánneligen i jordhógar.
Hulduhejgjur. Deras/drákt/ ár vanligen grá.
Deras vant, som annat folks. De drifva fár
och kor sásom annat folk. Kallas Huldukujr
(pluralis), Huldukigv (singularis). Dessa kor
áro stðrre án andra. Fár nágon se dem och
kasta stál ófver bli de stáende. Endast en
man som ár framsynter, (i syne) kan se dem.
Korna gá och grása pá ángen. Hðgarne ðppna
sig och áro sásom hus. Kunna dá ses dansa
och leka. De drifva fiskeri och kunna drukna
sásom andra. Áro blott synliga blott fór
framsynta. De Huldu-menn hafva gerna
álskog med qvinnor och vill fórleda dem;
men ej sá med qvinnorna. De vilja och gerna
ha smá barn. Dá ságes: att »Huldumavurin
hevur fjalt Badni« (fjalt, = skjult). Nár man
tappar nágot och icke finner det, ságes:
Hulda hevur fjalt tá. Dá sjunger folket en
liten vers: Hulda, Hulda, behalt tu tájt, gjev
mái máit, tájt er ájt vákurt Lajka. Denna
stump skall sjungas 3 gánger. Hjelper dá.
Nár barnen ligga i vaggan och modern skall
gá ut ristas korss, eller signas ðfver pá det ej
huldan (qvinnan) skall komma och taga den
(rista kross eller signa).
Om huldan har ett barn, som har fel, eller ár
fjantet byter hon ut det emot ett mánnisko-
barn. En sádan bortbyting kallas Bujtlingur.
De áro gerna tosiga, kunna ej váxa, vanskap-
liga.
Om deras uppkomst beráttas (báde pá
Faró och Island) att Eva skulle visa vár Herre
sina barn. Visade blott de vackraste, dolde
de andra. Vár Herre sade dá de má bli mjultá.
Nikur (necken). Ser ut som en hást. Bor i en
insjð gár pá landet och grásar. Han trákker
folk till sig i sjón. En man tamde honom,
fick honom att draga ofantligt stora stenar
ned ifrán fjállet. Byggde sá en kyrkogárd.
Ár farlig at komma nár, ty han har drag-
ningskraft och drager folk i sjðn.
Sávarkvinna (sjð-qvinna) eller Haffrú eller
Haffrigv liknar en mánniska ofvanfðr bálte-
stállet, nedtill fisk. Har lángt utslaget hár,
gult. Visar sig fór stormen. Nár hon syns pá