Norræn jól : ársrit Norræna félagsins - 01.12.1941, Síða 16

Idenna julens tid vilar annu vintermörkret tungt över Norden. Men i
mörkret tandas stjarnorna, och vi manniskor konstatera med tili-
fredsstallelse, att vinterns langsta natter ligga bakom oss. Vi se nu framáí
mot váren, förhoppningarnas, det spirande livets, den eviga förnyelsens tid.
ícke minst dárför ár julen en gládjefest. I ár vill dock gládjen icke riktigt
komma igáng. Ánnu sliter námligen stormen vilt och hárt i de nordiska
korsfanornas dukar. Alltjámt vaja dock alla dessa trotsigt, liksom fast-
spikade, pá sina stánger. Det ár nödvándigt, att sá kommer att förbli. En
storm bedarrar dock till slut, och stránga herrar regera icke lánge.
Det má aldrig hánda, att ett nordiskt land förfaller till en máktig stor-
makts Iydiga vasall. De nordiska folken fcrtjána alla ett báttra öde. Den
storm, som nu rasar över Europa, har icke, sásom man pá sina háll velat
göra gállande, ádagalagt, att de smá staterna sakna livsduglighet och dár-
för icke förtjánt att bevara sin sjálvstándighet. Det ár tvártom sá, att de
stora staterna visat sig oförmögna att leda, att de sjálva áro offer för sin
egen oerhörda makt, för den orkan, de aktivt eller passivt bidragit till att
framkalla och för vilken de nu redlöst driva — ja, varthán? De smá staterna
14