Íslenskt mál og almenn málfræði - 01.01.1986, Blaðsíða 189

187
Flugur
val förstod att hálla de nya tvástavelseorden med svarabhaktivokal
isár frán ursprungliga tvástavelseord. Förklaringen ár enligt Jón
sákert den musikaliska accenten. Tyvárr ger Jón inga belágg för sitt
pástáende och specificerar inte nármare pá vilken diktning han byg-
ger sitt pástáende. Det kan dock ingalunda avvisas pá rak hand,
dártill var Jón en för stor kánnare av litteraturen i frága. I nágra fall
kunde förklaringen i och för sig vara att svarabhaktivokalen inte
ánnu hade segrat helt i diktarens dialekt, men detta kan avgjort inte
gálla för alla dialekter genom hela 1400-talet. Omvánt kan det
ocksá vara sá, att tonaccentsdistinktionen hjálpte till med att bibe-
hálla den gamla stavningen utan svarabhaktivokal átminstone sá
lánge som svarabhaktivokalen inte hade segrat helt.
Det andra indiciet pá tonaccentsdistinktion i islándska har med
1600-talsdiktning att göra. Stefán Karlsson (1964) har pápekat, att
i Egils rímur Skallagrímssonar av Jón Guðmundsson i Rauðseyjar
pá Breiðafjörður (född i perioden 1570-1600), diktade 1643, har
ursprungligen enstaviga ord, som dá utan tvekan fátt svarabhakti-
vokal, till synes ráknats som enstaviga. Hár anvánds svarabhakti-
ord i regel dár metern kráver eller tilláter ett enstavelseord, och de
tycks aldrig rimma pá ord med ursprungligt -ur. Stefán Karlsson
tycker det ár naturligast att förklara detta förhállande som sá, att
den gamla tonaccenten (accent 1) har hállit svarabhaktiorden isár
frán gamla tvástaviga.
De sista indicierna, svagare án de andra, rör uttalet pá östlandet
pá 1700-talet och kommer á ena sidan frán Jón Ólafsson frán
Grunnavík, á andra sidan frán Eggert Ólafsson. De báda gram-
matikerna ár oberoende av varandra (Jón Helgason 1925:86f). Som
Stefán Einarsson (1932:570) har pápekat, ságer Jón Ólafsson i sitt
otryckta arbete Orthographia Islandica, den delen som ár skriven
ca 1733, att den ton som ánnu lever pá sina háll i Norge finns bevar-
ad pá östlandet („Þar eru enn þá mörg fornyrði, og tóninn (sic!),
sem enn varir í Noregi á sínum stöðum“. Hár normaliserat efter
handskriften AM 435 fol., s 21r).
Eggert Ólafssons vittnesmál har redan pápekats av Stefán Ein-
arsson (1932:570) och av Árni Böðvarsson (1951:160). Eggert
Ólafsson, tillsammans med Bjarni Pálsson, reste pá uppdrag av
myndigheterna omkring Island áren 1752-57, och skrev sedan en
utförlig skildring av resan, inklusive befolkningens sárdrag, som ut-