Studia Islandica - 01.06.1962, Blaðsíða 12
10
fattarskap i och för sig tedde sig sannolikt, Dá skulle in-
vandningen, att den nyttjade huvudhandskriften till sagan
eventuellt kan avvika vasentligt frán det okanda originalets
sprákform, falla till marken. Ty det vore onekligen en
áventyrlig hypotes, att avskrivares retuscheringar, kanske
genom flera handskriftsled, skulle ha lett fram till just
en sádan sláende överensstámmelse mellan Egils saga och
Snorris autentiska verk. Det ár ett vida rimligare antagande,
att likheten faktiskt beror pá att dessa skrifter har samme
författare, och att den sannolikt skulle ha visat sig ánnu
större, om vi haft tillgáng till sagans originaltext.
En annan sak ár, att det máste stállas mycket höga krav
pá en sprákstatistisk jámförelse för att den skall kunna an-
ses utslagsgivande för en författarbestámning. I denna sum-
mariska översikt ár inte avsikten att framföra nágon mera
ingáende kritik av van den Toorns material, metodiska
grepp och slutsatser. Men det bör konstateras, att hans
ansprák pá att ha fört problemet Snorri och Egils saga nár-
mare sin slutliga lösning ár mycket överdrivna. Trots sin
befogade kritik av Wieselgren lámnar han till synes anings-
löst sina egna resonemang och resultat öppna för samma
allvarliga invándningar som dennes undersökning. Ibland
underláter han att referera och ta stállning till föregáng-
aren, áven nár han tillámpar exakt hans egna grepp men
kommer till en motsatt slutsats.
Sista avsnittet av Wieselgrens sprákundersökning upptar
en statistik (228—30) över antalet stavelser per sats i större
partier av Egils saga resp Snorris Ölafs saga helga (versio-
nen i Heimskringla). Författaren fár fram genomsnitts-
siffrorna 10 resp 12.5 stavelser per sats — en ur hans syn-
vinkel sett signifikativ skillnad. Van den Toorn á sin sida
kommer för vad han benámner „(syntaktische) Glieder“
(sávitt man kan förstá ungefárligen motsvarande Wiesel-
grens ,,satser“) i hela Egils saga resp Snorris Ólafs saga
Tryggvasonar och Magnúss saga berfœtts fram till medel-