Íslenskt mál og almenn málfræði - 01.01.1986, Side 186

184
Flugur
distinktionen ett antal olika uttrycksformer (se Gárding 1977 med
referenser), men i all sannolikhet beror de i huvudsak pá fonetisk
utveckling efter uppkomsten av distinktionen och ár inte viktiga i
sammanhanget. Hár ár det frámst sjálva distinktionen som skall be-
handlas. Om uppkomsten av distinktionen har forskarna haft lite
olika uppfattningar, men frámst ár det distinktionens rötter, dens
förstadier, som man ár oense om. Den almánna ásikten tycks nu-
förtiden vara att de fonetiska skillnader som áterspeglas i accent 1
och 2 máste gá tillbaka átminstone till den sena vikingatiden (t ex
Bandle 1973:68-69; Haugen 1976:151, 283; Kristján Árnason
1980:69). De fonetiska föregángarna har man betecknat som *ac-
cent 1 och *accent 2. Under den första tiden efter synkopen hade
sálunda enstaviga ordformer, som pl geitr, en annan fonetisk ton-
accent, námligen *accent 1, án de flerstaviga, som pl konor, som
hade *accent 2. Pá detta stadium hade denna skillnad dock inget
fonologiskt várde, annat án som gránssignal, dvs för att avgránsa
ord, enligt Oftedal (1952:221). Skillnaden blev inte distinktiv mel-
lan ordformer förrán efter vissa fonetiska ándringar, som jag strax
áterkommer till. Somliga forskare vill vidare se distinktionen som
en fortsáttning av ljudliga förhállanden under synkopetiden, i ur-
nordiskan eller t o m indoeuropáiskan (se diskussion hos Oftedal
1952 med referenser; översikt hos Jensen 1961:18; Gárding
1977:10,94-98).
Den sprákförándring som gjorde de fonetiska skillnaderna dis-
tinktiva har de flesta forskare sett i slutartikelns uppkomst. Till-
fogning av slutartikel páverkar inte ordformernas accentuering, sá
att enstaviga ord med slutartikel beháller accent 1, t ex get sávál
som get-en. Detta betyder att en fonetisk skillnad redan máste ha
funnits nár artikeln uppstod. Den gángse uppfattningen, stödd pá
skaldedikter (t ex Noreen 1923:316f), ár att slutartikeln uppkom
inte senare án omkring 1000. Sárskrivning av slutartikeln som före-
kommer i den islándska och den norska homilieboken, báda frán ca
1200, gör det dock inte osannolikt att slutartikeln till en början inte
var helt sammansmált med ordformerna, sá att de báda accenterna
inte behöver ha blivit distinktiva omedelbart. I alla hándelser ár det
dock klart att distinktionen ár áldre án uppkomsten av svarabhakti-
vokal, som ágde rum i alla de nordiska spráken pá 12- och 1300-