Íslenskt mál og almenn málfræði - 01.01.1986, Blaðsíða 187

Flugur 185
talet, eftersom enstaviga ordformer som svarabhaktivokalen
gjorde tvástaviga ándá beháller sin accent 1.
Áven i modern danska finns det fonologiska skillnader, námligen
„st0d“, som beror pá tonaccentsdistinktion pá ett áldre sprákstadi-
um. Danskan antas ursprungligen ha haft en distinktion mellan ac-
cent 1 och 2, som senare försvann i de flesta dialekter, under det att
ord med accent 1 fick „st0d“ om vissa andra fonetiska villkor var
uppfyllda (se t ex Skautrup 1944:238-244). De omráden dár det i
samtiden saknas alla spár av den gamla distinktionen ár frámst
randomrádena, Island, Fáröarna,' Finland och Danmarks sydöst-
ligaste del (jfr. nármare Bandle 1973:68, Haugen 1976:282).
Den tidiga uppkomsten av tonaccentsdistinktionen, samt sprid-
ningen av den sjálv eller dess eftertrádare i nutiden, vácker látt den
tanken att distinktionen engáng var spridd över hela det nordiska
sprákomrádet. Den sannolika slutsatsen att islándskan har förlorat
tonaccentsdistinktionen har man dock gárna dragit sig för att yttra
(Haugen 1976; Kristján Árnason 1980; enligt Bandle 1973:68 ár
avsaknaden „wohl sekundár“). Haugen (1970:68) vill förklara för-
svinnandet av distinktionen i islándskan med páverkan frán gael-
iska och engelska, men en sádan páverkan ár redan i sig sjálv högst
osannolik. Liberman (1976:lOf) gissar att islándskan en gáng hade
tonaccentsdistinktion och pápekar att vástnorska dialekter máste
ha tappat distinktionen av „inre orsaker“ och att den i andra dia-
lekter ár pá retrátt. Gárding (1977:97) antar att den fonetiska skill-
naden aldrig blev distinktiv i islándskan, och ser orsaken till detta i
islándskans bevarande av de gamla kasusándelserna före artikeln i
motsats till de centralskandinaviska spráken. Detta förhállande
skall ha givit tonaccentsdistinktionen mycket mindre funktionellt
várde i islándskan, men argumentationen ár föga övertygande.
Oftedal (1952:221) ár tveksam om den fonetiska skillnaden hade
uppstátt nár Island koloniserades.
Allmánna överváganden av det slag som just redovisats om verk-
hg sprákutveckling máste sjálvklart ge vika nár man har mera hand-
gripliga fakta att stödja sig pá. Nu máste man komma ihág att det
inte ár sá lett att konstatera att tonaccentsdistinktionen finns i áldre
1 Liberman (1976:10) námner att Amund B. Larsen sá sent som 1909 pástod att
fáröiskan hade tonaccentsdistinktion, vilket dock inte kunde bekráftas instrument-
ellt.