Íslenskt mál og almenn málfræði - 01.01.1986, Qupperneq 188

186
Flugur
sprákskeden. Det ár helst genom noggrann granskning av rim och
andra metriska förhállanden som man vántar sig att fá upplysning-
ar, och sprákbeskrivningar frán de senaste árhundradena omtalar
sádana frágor. Det áldsta direkta vittnesmálet om distinktionen i
svenska finns i en diktningslára frán 1737 (Kock 1884-85:23-24).
Att döma av de vittnesmál som dragits fram av islándska forskare
var till den tidén distinktionen redan utdöd átminstone t största del-
en av Island. Dessa indicier, som har förbigátts med tystnad av
forskningen i stort, skall kort redovisas i det följande.
Den första punkten berör 1400-talsdiktning.2 Innan vi övergár till
den ár det nödvándigt att kort tala om svarabhaktivokalens upp-
komst i islándskan. Enligt den gángse uppfattningen, som gár till-
baka pá Jón Þorkelsson, blev svarabhaktivokalen u allmánt an-
tagen i islándskan omkring 1400 (jfr. Hreinn Benediktsson
1962:490). De áldsta exemplen Jón har ár frán handskrifter frán
omkring 1300 eller lite senare.3 Jón har vidare undersökt ett antal
dikter frán 1300-talets mitt och senare hálft med hánsyn till mini-
miantalet stavelser per versrad. Nágon undersökning av utveck-
lingen efter 1400 har inte publicerats, men Stefán Karlsson (1982,
paragraf 34), som har undersökt ortografin i originaldiplom till och
med 1450, pápekar att átskilliga diplom frán 1400-talets förra hálft
tycks visa bevarad distinktion. Detta gáller inte minst diplom frán
Eyjafjarðar- och Þingeyjarsýsla. Hár máste dock beaktas hur korta
diplomen ár. R skrivs ofta istf antagligt -ur i uttalet ánda in pá 1500-
talet, men skrivsáttet följer inte de gamla reglerna (se bl a Jón
Þorkelsson 1863:30-31; Bandle 1956:156f med referenser; Jón
Helgason 1929:42f).
För at áterkomma til diktningen ár det sá enligt Jón Helgason
(1926:55), att islándsk diktning frán 1400-talet visar att man mycket
2 Jag bortser hár ifrán de spár av vokalbalans som Kock (1901:98) anser finns i
Egils saga i Möðruvallabók, och som han ser som spár av tonaccentsdistinktionen i
islandska. Dessa spár bestár enligt Kock i att av varianterna -ert-ir -er skulle oftare
förekomma efter láng stavelse. Distributionen ár dock inte skarp, och dessutom ár
sammanhanget mellan vokalbalans och tonaccent tvivelaktigt.
1 Handskrifterna ár áldre delen av AM 625 4to, Uppsala DG 11 (Uppsala-Edda)
och Gl. kgl. Sml. 2367 4to (codex regius av Snorra-Edda). De exempel som Jón tror
ár áldst ár frán AM623 4to,som en bihand pá21r visar ár frán förra delen av 1300-ta-
let (vánligen pápekat för mig av Stefán Karlsson). Dateringen av övergángen hos
Hreinn Benediktsson (1962:490) máste ráttas i enlighet med detta.