Íslenskt mál og almenn málfræði - 01.01.1986, Síða 190

188
Flugur
kom 1772. I sin beskrivning av spráket pá Östlandet börjar Eggert
(1772, paragraf 809) med att rosa Östlánningarna för att de bevarat
spráket báttre án andra islánningar, en uppfattning som ocksá
andra yttrat före honom och som mycket vál kan ha skál för sig. Om
uttalet pá Östlandet ságer Eggert, att „Accenten og Lyden i Udta-
len“ ár „noget besynderlig, og ligner meest den Norske; sádan en
Udtale kalde andre Islændere, der tale ligefrem, Kæk eller Kiaik“
(dvs dálig vana), men Eggert tvivlar inte pá att denna „Kæk“ ár lika
gammal som sjálva spráket. Om man antar att den nutida ord-
accenten i islándskan gár tillbaka pá accent 1, skulle man kunna tro,
som Árni Böðvarsson (1951:160), att man pá denna tid hade bevar-
at den gamla tonaccentsdistinktionen i nágon form pá östlandet.
Det ár anmárkningsvárt att báde Jón Ólafsson och Eggert Ólafsson
bara námner norska, men inte svenska. Möjligtvis borde man dock
inte fásta för stor vikt vid detta, eftersom de báda máste ha kánt
norskt uttal támligen vál frán Köbenhamn om inte annat, medan de
sannolikt inte var sá förtrogna med svenskt uttal.
Stefán Einarsson (1932:570f) tror att Jón Ólafsson och Eggert
Ólafsson avság en företeelse som án pá hans tid kunde pátráffas pá
östlandet, och som han ocksá ger exempel pá. Einarsson trodde att
det var denna företeelse som Hægstad indentifierade med accent 2
i norska, men sjálv ár han mera benágen att tro att det rör sig om
en sárskild satsintonation. Det förefaller sannolikt att Stefán Ein-
arsson har rátt angáende den nutida företeelsens natur, men det ár
svárare att avgöre om han taler om samma sak som 1700-talsgram-
matikerna. Möjligtvis kan 1700-talsdikter lámna ytterligare vitt-
nesmál. För tilfállet kan man inte avgöra om tonaccentdistinktion-
en ánnu levde pá östlandet in pá 1700-talet eller om satsintonation-
en i de trakterna bara páminde om norskans.
Hægstad har, som redan framkommit, antytt att en tonaccents-
distinktion fortfarande finns i modern islánska. Hægstad ságer pá
ett stálle (1917:71) att de flesta islánningar inte kan urskilja de tvá
tonaccenterna. Stefán Einarsson motsade Hægstad pá grundval av
experimentella undersökningar (Stefán Einarsson 1927:120-124)
och förklarade sakan som sagt pá ett annat sátt senare.
Det ár sálunda sannolikt att tonaccentsdistinktion har levat i is-
lándskan till pá 16- eller möjligtvis 1700-talet. Det máste dock
understrykas, att nár man háller den blygsamma forskningen om is-