Studia Islandica - 01.06.1962, Qupperneq 11

9
att det trots allt máste utmana forskarna till nya attacker
med skarpta vapen. Sálunda har nyligen M. C. van den
Toorn tagit itu med ámnet langs ungefár samma linjer som
Wieselgren i sin sprákundersökning.1 Han jámför pá en
rad punkter Egils saga dels med vissa partier av Snorris
Heimskringla, dels med nágra andra islánningasagor.
Hans undersökning bygger pá en statistik över sádana mo-
ment som satsernas lángd, ráknad i stavelser; asyndeton;
bruket av tempora (preteritum resp presens historicum);
val av anföringsverb; vissa beráttarformler m m. I motsats
till Wieselgren kommer han till resultatet, att Egils saga
pá de undersökta punkterna visar en fysionomi som starkt
erinrar om Snorris autentiska arbeten: „im grossen Gan-
zen haben sie denselben Stil und die Möglichkeit, dass
Snorri die Eigla geschrieben hat, ist jetzt zu einem sehr
hohen Grade der Wahrscheinlichkeit gesteigert“ (92).
Det kan vid första ögonkastet te sig dumdristigt, dá van
den Toorn efter Nordals kritik av Wieselgrens sprákunder-
sökning ger sig i kast med samma uppgift som denne pá
snarlikt vis. Sjálv har han knappast berört den mera prin-
cipiella sidan av saken. Han kunde emellertid ha gjort det
pá ett sátt som skulle ha desarmerat eventuella invánd-
ningar och avsevárt stárkt hans position. Det förháller
sig námligen sá, att Nordals ovederságliga resonemang om
handskriftsláget inte alls har lika ödesdigra konsekvenser
för en positiv utgáng av jámförelsen (van den Toorn) som
för en negativ (Wieselgren). Detta pástáende kan i förelig-
gande fall verka som ett utslag av önsketánkande hos an-
hángare av „Snorri-hypotesen“. Vid nármare eftertanke
framstár det som sjálvklart. Lát oss antaga, att man vid en
jámförelse mellan Snorris egna skrifter och Egils saga finge
fram en sá stark spráklig affinitet, att ett gemensamt för-
Zur Verfasserfrage der Egilssaga Skallagrimssonar. (Munstersche
Forschungen. Herausgegehen von Jost Trier und Herbert Grundmann.
Heft 11. Köln/Graz 1959.)