Studia Islandica - 01.06.1962, Qupperneq 21

19
oomtvistliga statistiska enheter i ordförrádet: det kan i prin-
cip inte bli nágon diskussion om nar ett parord skall anses
föreligga eller ej. Det uppstár inga sádana bedömnings-
svárigheter, som dá man exempelvis laborerar med vax-
lande frekvenser av samma pá förhand valda ord i samt-
liga texter. Vilken grad bör frekvensskillnader resp -lik-
heter ná för att bedömas som utslagsgivande? För det andra
— och det ár i mitt sammanhang huvudskálet — har jag
valt parorden med hánsyn till den speciella arten av mina
texter och deras texttradition. Parorden máste ju betraktas
som jámförelsesvis sállsynta ord. Men nu förefaller det i
och för sig rátt sannolikt, att just mera ovanliga (och dár-
för relativt svártydda) ord varit sárskilt utsatta för av-
skrivares ingrepp — av rent slarv, tanklöshet eller med-
vetet val av ett mera gángse uttryckssátt. Ett faktiskt exem-
pel fár visa, hur det kan ha gátt till.
Bland parorden mellan Snorri A och Egla förekommer
adjektivet örSigr ‘svár att fördraga, tála’. Det ár i Egla lagt
i kung Eiríks mun, dá denne finner det örSigt, att hans
betrodde man Arinbjörn understöder Egill Skallagrímsson
mot kungens egna vánner. Pá detta stálle har en av sagans
handskrifter ersatt örSigt med det i sammanhanget helt
meningslösa maklegt ‘tillbörligt’.1 Det förefaller praktiskt
taget uteslutet, att nágon aldrig sá oaktsam skrivare skulle
ha tagit steget direkt frán örSigt till maklegt, sá olika som
ordbilderna ár. Jag tánker mig ett — nu förlorat — mel-
lanled, dár en annan skrivare, som kanske státt nágot frám-
mande för ordet örSigt (skrivet ungefár aurSigt eller aurS-
ugt), har lást det som verSugt ‘förtjánt’ och skrivit sá. Det
ár visserligen ocksá totalt meningsstridigt, men det kan át-
minstone i handskrifternas piktur vara mycket likt för-
lagans ord. Och har man vál kommit fram till ver&ugt ár
det snubblande nára till maklegt, som kan ha verkat mera
förtroget i nágon skrivares ögon.
J) Jfr Egils saga Skallagrímssonar . . . udgiven .. . ved Finnur
Jónsson, Kobenhavn 1886—1888, s 187, variantapparaten.