Studia Islandica - 01.06.1962, Qupperneq 39

37
tet váljer jag en av Snorris historiska kállor, den islándske
munken Oddr Snorrasons saga om Ólafr Tryggvason.
Oddr, som verkade i Þingeyrar-klostret, skrev sitt arbete
om missionskonungen pá latin, „rimeligvis ikke senere end
omkring 1190“, enligt Sigurður Nordal.1 Hans bok över-
sattes sedermera till islándska; de bevarade manuskripten
av översáttningen har utgivits av Finnur Jónsson i Saga
Óláfs Tryggvasonar af Oddr Snorrason munk (Kobenhavn
1932). Forskama ár allmánt ense om att Snorri för sin
egen framstállning i Heimskringla har utnyttjat nágon
version av denna tolkning. Finnur Jónsson anser samban-
det „hævet over enhver tvivl“, men framháller samtidigt,
att Snorri „behandler teksten meget frit og overlegent“.2
Sigurður Nordal konstaterar, att „Oddr undertiden viser
sig at være en ypperlig fortæller, saaledes at Snorri har
hentet stoffet til nogle af de bedste skildringer i sin O.T.
fra ham, f. eks. af forspillet til Svolderslaget11.3
Av de báda huvudhandskrifterna till Odds arbete i dess
islándska form, AM 310 4° och Sth. 18 mbr. 4°, i Finnur
Jónssons utgáva betecknade som A resp S, har jag hár lagt
den sistnámnda till gmnd. Valet beror kanske frámst pá
att Jónsson om án med nágon tvekan antyder, att Snorris
text stár nármare S.4 För resultatet av min undersökning
tycks det emellertid inte spela nágon roll, vilkendera hand-
skriften man föredrar. S, som ár nágot kortare án A, om-
fattar i runt tal 28000 ord.
Liksom i nármast föregáende avsnitt gár min metod áven
hár ut pá att konfrontera den nya texten med de ursprung-
liga parordsserierna och pá motsvarande sátt reducera dem.
Om námligen affiniteten mellan Snorri och Egla vásent-
ligen beror pá att Egla har en mera „historisk“ karaktár
án de övriga islánningasagoma, sá borde rimligen mötet
J) Nordal i det s 6 not 1 ovan anförda arbetet, s 202.
2) Jónsson i inledningen till den namnda utgSvan, s xx.
3) Nordal a a 203.
4) Jónsson a a xx.