Studia Islandica - 01.06.1962, Qupperneq 55

53
gon annan av vára fem sagor án just Egla skulle kunna
ha Snorri till författare.
Visserligen tyder det váldiga spránget mellan Eglas och
Laxdœlas frekvenssiffror — frán 7 till 134 — inte precis
pá nágon kontinuerligt kronologisk utveckling i bruket av
kvéSask. Men naturligtvis bör man hár liksom i huvud-
undersökningen ha blicken öppen för att Eglas och Snorris
nármare beröring i tiden kan ha varit en medverkande
faktor. Denna reservation förlorar dock sá gott som all slag-
kraft, dá man finner att Oddr Snorrasons saga om Ólafr
Tryggvason har hela 65 exempel pá kveSask, vilket om-
ráknat till Eglas storlek blir 144, dvs ánnu nágot högre án
Laxdœlas jámförelsetal. Frekvensen hos Oddr ár sá mycket
mera anmárkningsvárd, som hans saga inte bara ár áldre
án Snorris verk utan dárjámte har varit en av Heims-
kringlas direkta kállor. Snorri och Egla ár sáledes kronolo-
giskt omringade av arbeten som nyttjar kvéSask ungefár
tjugo gánger sá ofta som de. Det tyder avgjort pá att bru-
ket av ett sádant anföringsord vásentligen betingas av per-
sonliga sprákvanor.
Man kan emellertid presentera ytterligare material, som
belyser hur unik frekvensen av kveSask i Egla och hos
Snorri faktiskt ár. Jag har i den s k íslendingasagnaútgáfan
(utgiven av Guðni Jónsson i tolv delar jámte ett kommen-
tarband, Reykjavík 1946—49) gátt igenom praktiskt taget
all áterstáende sagalitteratur, med undantag för första ban-
dets historiska texter (1 slendingabók, Landnámabók, Kristni
saga), kortare þœttir samt naturligtvis de sena sagapasti-
scher som utgivaren velat lámna prov pá. Inalles utgör
det nya materialet drygt 400000 ord, alltsá till omfánget
jámförbart med texterna i huvudundersökningen. Ordan-
talet för de enskilda sagorna ár inte lángre baserat pá full-
stándig genomrákning utan pá en förenklad metod, byggd
pá rákning av antalet rader kombinerad med stickprov pá
antalet ord per sida i olika delar av texten. Noggrannheten
ár i varje fall fullt tillrácklig för det nárvarande behovet.