Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 46

Nordisk demokrati
för regeringen, som upplösningsinstitutet innebiir, har flera gánger anvants
i Danmark och Finland; i Norge finnes icke institutet och i Sverige liar det
praktiskt taget fallit ur bruk. Vad betráffar den politiska friliet, som jámte
den allmánna röstrátten ocli de ur folket framgángna organens dominerande
stállning ár essentiell för parlamentarismen, bör framliállas, att det finska
statsskicket icke i lika bög grad som andra nordiska lánders tillfredsstáller
demokratiska krav, i det att man hár genom författningsbestámmelser ocb
lagstiftning inskridit mot samliállsomstörtande partier; liár liksom pá vissa
andra punkter bár det finska systemet spáren av de skarpa sociala inotsátt-
ningar, som kulminerade i 1918 árs inbördeskrig.
Partivásendet, pá vilket det parlamentariska systemets utveckling faktiskt
ár beroende, liar i de nordiska lánderna företett bestámda likheter. Vid intet
tillfálle liar ett enlietligt parti under senare tid (efter várldskriget) nátt
inajoritet i representationen eller nágon av dess avdelningar. Under en följd
av ár har det socialdeinokratiska partiet varit det starkaste i samtliga de
nordiska lánderna utom Island; i Sverige nádde detta parti t. o. m. vid 1936
árs val en större mandatsiffra i andra kammaren án de borgerliga partierna
tillsammans. Utom i Sverige under det senaste áret ha de borgerliga par-
tierna stándigt ágt majoritet. I huvudsak ha de borgerliga i samtliga de nor-
diska huvudlánderna varit uppdelade pá tre riktningar: en liöger (respektive
samlingspartiet i Finland), ett bondeparti, som i de skilda lánderna frain-
trátt under olika namn (sásom bondeförhundet i Sverige och agrarpartiet
i Finland) och ett progressivt borgerligt parti som under lánga tider liaft
en utslagsgivande mellanstállning — den radikala vánstern i Danmark, ván-
stern i Norge, de frisinnade eller folkpartiet i Sverige, nationella framstegs-
partiet i Finland. Det viktigaste undantaget frán detta partipolitiska scliema
ár det svenska folkpartiet i Finland, som under förfáktandet av sina speciella
intressen intagit en mellanstállning, erinrande om det katolska partiets i vissa
av kontinentens stater (t. ex. Belgien ocli Tyskland före Hitlerrevolutionen).
De extrema, mot sjálva det demokratiska systemet stridande partierna ha i
det liela liaft ringa betydelse. Svagast ha de framtrátt i Danmark, dár under
lánga tider intet mot demokratien fientligt parti lyckats vinna fáste i represen-
tationen. I Sverige lia skilda kominunistiska partier besatt ett fátal platser,
irien det socialdemokratiska partiets stállning sásom företrádare för massan
av arbetarklassen har icke allvarligt hotats; de s. k. högerradikala partier
44