Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 155

Vierniemi Jooseppi
sviingde sig pá golvet, men alltid ság man varann ocli Sandras ögon voro ocksá
med pá leken. Sá ofta traffades man dock och ságs áven i kyrkan, att det
vármde hjártgropen vareviga gáng man mötte varann. Hur det nu var sá kom
man till tals, och samsades, nár man gick hemát frán páskgungan pá Ylistalos
marker, och vágen rákade vara gemensam, hánderna funno ocksá varann, och
pladdret gav sig underbart látt som för gamla bekanta dár de traskade hand
i hand. Detta skedde samma vár, dá Jooseppi begav sig ut för att leta rátt
pá sin far. Inte kunde ju Jooseppi lámna den resan ogjord, enár han ánda
sen barndomen haft den i tankarna, och man frán pappans egna láppar máste
fá liöra, varför lian gett sina egna skammen i váld, och máhánda finge honom
att försonas med dem. Men nu var det ocksá pá det viset, att han lieller inte
kunde överge Sandra, om han ej begick ett brott i sitt innersta. En sá mild och
behaglig mánniska som Sandra fanns sákert inte i várlden, och man gick vál
vill frán sig sjálv, om Sandra försvann frán ens liv. De vigdes alltsá innan
Jooseppi for till sjöss, och emedan aven Sandra var villig och grát sá ömt,
nár Jooseppi sporde henne.
Alltsá átervánde Jooseppi, men som en stillsammare man án nár lian begav
sig i vág: om man fátt en sticka i fingret, och ryckt bort blott den synliga
spetsen, och det övriga rosket stannat i köttet att mola, dá ár taggen i sáret
várre án tidigare och smártar inát. Visserligen liade han nu en liustru liemma
hos sig, och det var Sandra, men fem ár ár ocksá en tid och det tár pá en att
fárdas i várlden, och Sandra var lieller inte alldeles likadan som förr. De
senaste áren hade Sandra levat ensam i Vierniemi, Jooseppis mor dog strax
efter hans avresa och alla syskonen liade redan tidigare begett sig ut i várlden.
Sandra fanns dár alltsá, och det var áven för hennes skull han átervánt frán
sina fárder, men inte ens det liikte en, sásom man vid áterkomsten frán sjön
och Kalifornien inbillat sig, utan samma tagg som smártat i bröstet gjorde det
ocksá hemma och lielst rörde man sig stillsamt i sina sysslor, och talte ej ens
i stugan mera án nödigt var.
Márkvárdigare var ándá, att áven Sandra blivit sá underbart stillsam, att
hon i sina sysslor knappast yttrade nágot, och att hon i de stunder hon ej hade
nágot att göra, satt ensam i sina tankar och höll hánderna korsade i famnen.
Det riktigt bet till i hjártat och man fick illa att vara pá mánniskans vágnar, att
hon nu förvandlats pá det viset, för det hon i sin ungdom för áratal hamnat
allena pá den ensliga udden och lángt frán alla mánniskor! Inte var námligen
153