Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 48

Nordisk demokrati
sakliga parlamentariska underlag. Sedan 1918 liar Norge haft elva regeringar,
och dessas genomsnittliga livslángd har sálunda varit omkring ett och ett lialvt
ár; fem ministárer har bildats av vánstern, tre av högern, tvá av arbetarpartiet
och en av bondepartiet. I Sverige var intill ár 1936 förhállandet likartat.
Av de tio ministárerna mars 1920—sept. 1936 var en expeditionsministár,
fyra bildades av socialdemokraterna, tvá av liögern, tvá av de frisinnade (nu
folkpartiet) och en av bondeförbundet. Egendomligt nog kom den första
stora koalitionsregeringen med majoritet i báda kamrarna till stánd genom
samverkan mellan socialdemokraterna och bondeförbundet efter valet 1936,
dá det socialdemokratiska partiet för första gángen vunnit en dominerande
stállning i andra kammaren. I Finland liar det parlamentariska systemets
funktionssvárigheter varit avgjort större án i övriga nordiska lánders. Detta
framgár redan av det stora antalet regeringskriser; under tiden 1919—1937
ha icke mindre án aderton ministárer fungerat, dárav tvá expeditionsministá-
rer och tio parlamentariska minoritetsregeringar. Svárigheterna vid regerings-
bildningen synas ocksá i Finland, delvis vál pá grund av den större parti-
splittringen, ha varit jámförelsevis stora.
Att i liuvudsak minoritetsparlamentarism varit rádande i de nordiska
staterna ár intet bevis för att motsáttningarna de skilda partierna emellan
varit exceptionellt starka. Snarare torde man kunna pástá att motsatsen varit
förhállandet, och att det parlamentariska systemet i det hela — med undantag
för vissa tider i Finland — fungerat utan större friktion. I regel har efter
en regeringskris ny regering kunnat bildas utan allt för stora svárigheter, och
den lösning av regeringsfrágan som sálunda vunnits har icke mött starkare
opposition. Striderna om regeringsmakten och konflikterna de olika partierna
emellan i samband med regeringsbildningarna lia i varje fall i Sverige, Norge
och Danmark varit mindre skarpa án i flertalet andra parlamentariska demo-
kratier. Samarbetet mellan regeringen och riksdagen har áven under rege-
ringar av minoritetskaraktár under lánga tider kunnat försiggá utan starkare
slitningar; en vilja till saklig prövning av regeringsförslagen har i allmánhet
kánnetecknat partiernas liállning, ocli regeringen har sálunda mötts, om án
icke av förtroende i parlamentarisk mening, sá dock med válvillig tolerans.
Anmárkningsvárt ár att ett stort antal regeringskriser orsakats av nyval, icke
av konflikter mellan regering och representation. Sálunda ha i Sverige alla
andrakammarval 1920—1936 lett till den sittande regeringens avgáng, under
46