Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 102

Hugo Simberg
tvá gánger ocli fick sammanlagt aderton barn. Hugo Simberg var tvillingbarn
i det andra giftet. Familjemiljön var glad oclx livsbejakande. Hár insöp Hugo
Simberg den sorglöshet, som livet igenom kom honom att bára huvudet liögt
ocli utát avfárda motgángarna med ett leende. Men hos Simberg levde redan
frán barndomen vid sidan av det utátvánda en ádra av dröm och enslighet.
Mellan upptág av olika slag kunde han sitta och drömma för sig sjálv timme
efter timme. Livet blev dubbelhet, det ogripbara liágrar bortom tingen.
Under somrarna insöp han pá sláktgodset Niemenlautta — i skárgárden nára
Viborg — skogsmystik och karelskt folkliv.
Tidigt började konstnársbanan liágra för Simberg och efter nágot motstánd
frán föráldrarnas sida liamnde han 1893 i Finska konstföreningens ritskola i
Helsingfors. Vistelsen dár blev honom nármast en besvikelse. Alla de dröm-
mar, som fladdrade i lians sjál fingo ej utlopp. Stámningsmánniska som han
var, negligerade han det tekniska kunnandet ocli detta fick náring av de oklara
ideer om symbolism, och konsten som omedelbart uttryck för konstnárens
inre, vilka just dá lágo i luften. I kamratkretsar var han omtyckt och upp-
buren. Han fick vánner, men de gingo som han och trevade.
Lánge gár ej Simberg i vántan, utan söker sig till Axel Gallén i Ruovesi.
Fjárran frán vimlets yra dröinde Axel Gallén storvulna kalevaladrömmar i den
tavastlándska skogsbygden. Han bygger upp den finlándska varianten av
sekelslutets nationella romantik. Han blir vágrödjare och tolk för det som
rör sig hos de unga.
1895 begav sig Simberg till Ruovesi och nu följde en tid, vilken ináste be-
traktas som den konstnárligt mest vágande i Simbergs liv. I ett brev skriver
han: «Jag hade tidigare skrivit till Axel Gallén ocli bett lionom meddela
mig undervisning i máleri och han skrev och bad mig vara válkominen. Jag
reste sáledes dit. I tvá mánader slet jag ganska mycket ont, ty jag bodde pá
en elándig bondgárd, dár jag fick en mycket primitiv föda och mánga andra
obeliag . . . Huru njöt jag ej i dessa dystra, sköna trakter. Dár var sá stilla och
tyst och jag kunde lielt gá upp i mitt arbete. Sá mycket som jag tánkt och
drömt om redan pá skolbánken kom áter till liv, men nu utan nágot tv áng. —
Dárför levde jag denna Ruovesiperiod i en harmoni som jag aldrig förr kánt,
utan bekymmer för morgondagen, endast mála och tánka — att mála allt det-
dár som fár en att gráta dár djupt inne i bröstet ser du det ár idealet, men nár
skall man dártill koinma . . .
100