Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 178

J. V. Snellmans Stockholms-ár
lian giirna upptradde som kavaljer. Han var kort, undersatsig, med ett stort,
támligen fult liuvud, hans röst var skarp, lians tal hackigt, och lians konver-
sation i damsállskap skildras som rátt irriterande — den var litet jollrande,
full av komplimanger, «pjasig» kallade en av lians dambekanta den med ett
finlándskt dialektuttryck. Men lians intelligens och energi och tjánstvillighet
kunde dock icke undgá att ocksá pá mánga damer göra ett visst intryck. I sin
anteckningsbok skrev han om fru Flygare: «Till Aganippiska sállskapets
notabiliteter liörde doktorinnan Emilie Flygare, romanförfattarinnan, till
vilken jag frán första stund kom i ett vánskapligt förhállande som gav mig
mángen gládje. Hon var ánka efter bittra öden nog — ett mycket livligt ocli
rörligt barn, snáll i konsten att behaga och passionerad för sitt författarinne-
skap. Blott omkring 30 ár och med ett intagande utseende, var hon naturligt-
vis ett föremál för alhnán kurtis och smicker. Jag skaffade mig intráde
genom kontrasten, ty det frapperade att liöra nágon sága sanning. Jag sade
den ocksá av válvilja, ty hon ár bra söt. Av liennes romaner tror jag dock
ej blir stort, ty hon skriver endast efter gehör, utan klar berákning. Under-
hállande áro de och rika pá kombinationer.» Snellman hjálpte lienne att
pressa ut högre honorar av Thomson, gav henne förmodligen ocksá rád i frága
om romanskrivningen och recenserade i Freja liennes roman Gustaf Lindorm.
Det var den mest berömmande kritik boken fick; Kjellén kallar kritiken
«en spetsfundig artikel», dár författaren söker pressa in hegeliansk tragedi
i beráttelsen. Senare skrev han ytterligare i Freja ett par recensioner över
hennes böcker, bl. a. över Rosen pá Tistelön. Det visar sig att Snellman,
teoretiker som han var, ur sin hegelska idéestetiks synpunkt stáller sig av-
visande mot de kraftigare realistiska dragen i hennes böcker och mot vardags-
skildringen i dem — en várdering som ár direkt motsatt den som nutiden
anlágger.
Fru Flygare var i allmánhet mycket intresserad av mán, ocli vad Snellman
betráffar tillkom ytterligare som en viktig faktor, att han var en litteratur-
kritiker, som kunde befordra liennes karriár. Han kom ocksá snart att till-
höra den krets, som samlades hos henne — «den djupsinnige, tévattenálskande
Snellman» kallar hon honom i sina Minnen. Men för Snellman var det icke
nog att vara en bland hennes vánner. I maj 1840 friade lian till lienne, men
fick en korg. Pá sommaren, dá fru Flygare rest bort frán Stockholm, utbytte
de emellertid mycket vánskapliga brev, och dá fru Flygare i augusti átervánde,
176