Búnaðarrit - 01.01.1940, Qupperneq 95
BÚNAÐARRIT
93
Nú verður, því miður, á því alllöng hið, að þetta
geti komið lil framkvæmda um land allt, vil ég því,
eftir þvi sem timinn leyfir, gefa hér nokkrar bend-
ingar um val á landi til túnræktar. — En inn á land-
þurrkunaraðferðir get ég ekki komið að þessu sinni,
enda hentar ekki vel að leiðbeina um þá hluti á veg-
um ljósvakans.
Til túnræktar á fyrst og fremst að velja nvjrar,
nema völ sé á grösugn (þ. e. frjávsömu) þurrlendi.
Öfrjóva, graslitla harðbalamóa eða flaginóa má því
aðeins taka, að á betra landi sé ekki völ. — Sjáist,
þó elcki sé ncma lítill vottur votlendisgróður á land-
inu, þá þarf að þurrka það. Þó þúfurnar séu skrýdd-
ar þurrlendisgróðri, ef í lautunum sjást starir, þá
verður að ræsa landið.
Víðast hvar verða það mýrarnar, sem fyrir valinu
verða, en þær verður undantekningarlaust að þurrka.
Þó mönnum vaxi í augum sú mikla vinna, sem i það
fcr, þá ber þess að gæta, að sú vinna er um leið leit
að gulli eða gullgildi — lcit, sem ekki brcgzt, ef vel
er grafið, því með rækilegri landþurrkun eru áburðar-
efni, eða frjóvefni, jarðarinnar leyst úr læðingi, svo
þau koma jurtunum að gagni, en um leið sparast
áburðarkaup.
Dæini úr hinni villtu náttúru sanna þetta greini-
lega: Lækir grafa sig niður i mýrarsunduin, svo gil
eða jarðföll myndast, hakkarnir þorna og á skömm-
um tíma er komið grasgefið valllendi í stað snögg-
lendrar mýrar, sem áður var.
Graslitlir flagmóar hafa ekki upp á þvílíkt að
hjóðá. Þó þeim megi koma í rækt með ærnum áburði,
þá eru þeir sem næst tæmdir eftir hverja uppskeru,
svo gróðurinn verður að l'á alla sína næringu frá
hinum árlega áburðarskammti, sem borinn er á, en
mýrarnar aftur á inóti leggja drjúgum á borð með sér.
Lega landsins er ákjósanlegust þannig, að því halli