Nordens Kalender - 01.06.1938, Síða 49

Nordisk demokrati
det att endast fyra regeringar störtats av representationen; i Danmark ha
samtliga regeringsskiften efter 1920 berott pá att majoritetsstallningen i folke-
tinget ándrats vid val. Det dagordningsinstitut, som finnes fullt utbildat i
Danmark, Norge och Finland och som i en mera speciell form förekommer
áven i Sverige, har i stort sett anvánts sparsamt i jámförelse med vad som
varit fallet i átskilliga andra parlamentariska regimer, sásom Frankrike,
Belgien och Tyskland. En förutsáttning för denna gestaltning av parlamen-
tarismen har varit utskottsvásendets stora betydelse; i mánga fall kunna ut-
skotten vid kompromissernas utformning ságas tjánstgöra som ersáttning för
koalitionsregeringar med parlamentarisk majoritet.
Den kritik som framför allt riktats mot den svenska parlamentarismen —
och detsamma torde i huvudsak gálla áven de övriga nordiska lándernas för-
fattningssystem — liar framför allt gállt vad man brukar kalla regeringens
svaghet. I regel torde denna kritik bottna i uppfattningen att regeringen icke
ágt tillrácklig auktoritet gentemot riksdagen; sárskilt har man utgátt frán
förhállandet, att regeringsförslagen ofta undergá genomgripande ándringar
under riksdagsbehandlingen. I grunden torde alltsá kravet pá en stark rege-
ring innebára ett krav pá bildande av majoritetsregeringar; talet om rege-
ringsmaktens svaghet har vásentligen riktat sig mot minoritetsparlamentaris-
men sásoiri sádan. Det skall icke förnekas att ur flera synpunkter majoritets-
parlamentarismen, dár de grundlággande kompromisserna komma till stánd
inom regeringen eller under förhandlingar mellan regeringspartierna, kan
anses erbjuda fördelar framför minoritetsparlamentarismen, dár lösningen
av politiskt omstridda frágor máste vinnas inom riksdagen. Á andra sidan
kan emellertid en liomogen minoritetsregering, som icke mötes av systematisk
opposition i riksdagen och vars försíag upptagas till saklig prövning, vara
mera effektiv án en majoritetsregering, som innesluter företrádare för starkt
divergerande riktningar och háftigt bekámpas av de utanför regeringen
stáende partierna. Nágot generellt omdöme kan icke gárna fállas pá denna
punkt. Det har sitt intresse att konstatera, at under det att minoritets-
regeringarna anklagats för bristande kraft och auktoritet ha majoritets-
regeringarna icke sállan beskyllts för diktaturtendenser. Sádana anklagelser
ha riktats mot de nu sittande koalitionsregeringarna i Danmark och Sverige,
delvis frán samma háll pá vilka man tidigare klagat över regeringsmaktens
svaghet. Det torde icke lida nágot tvivel om att dessa anklagelser, sávida
47