Nordens Kalender - 01.06.1938, Síða 51

Nordisk demokrati
statsliv en följd av att de ekonomiska ocli sociala niotsattningarna nátt en
styrka, som omöjliggjort deras överbyggande inom folkstyrelsens ram. Den
várdegemenskap, pá vilken demokratien ytterst vilar, liar rubbats; i stállet
för att rösta och övertyga ha de stridande parterna övergátt till revolution
och öppen kamp; diktaturen har blivit ett medel för vissa sociala grupper,
för vissa segrande áskádningar, att pátrycka hela samliállet sin signatur. I de
stater, dár demokratien avlösts av diktatur, ha de extrema, centrifugala ten-
denserna nátt allt större styrka; de stora partierna lia avlágsnat sig allt mera
frán varandra, lia kámpat med allt större bitterhet, de lia velat besegra, icke
kompromissa. Ur de synpunkter som liár varit avgörande, d. v. s. ur vissa
bestámda politiska synpunkter, kunna de nordiska statsskicken naturligtvis
kritiseras, och sádan kritik har icke heller saknats. Pá konservativt háll har
man i den sociala reformpolitik, som förts under radikala eller socialistiska
regeringar, sett en inkörsport till socialismen, ocli man liar icke sállan mer
eller mindre klart sagt ifrán, att sjálva tanken pá en socialisering av produk-
tionsmedlen ár oförenlig med demokratiens idé; om man i socialismen ser en
form av diktatur eller en ordning som icke kan tánkas utan diktatur, kánner
man sig lielt naturligt befogad att i kampen mot den socialistiska áskádningen
i sista liand frángá de demokratiska spelreglerna. Á andra sidan riktar man
frán radikalt liáll en lika bestámd kritik mot den nuvarande demokratiens
utvecklingstendenser. De socialdemokratiska partier, som vunnit sá stora
framgángar i de nordiska lánderna, anses pá vágen mot makten lia övergivit
sina vásentliga programpunkter, oclr man misströstar om möjliglieten att i
deinokratiska former ná den átrádda sociala omválvningen. För háda dessa
politiskt extrema stándpunkter máste den nordiska demokratien te sig som en
kompromiss satt i system, som en metod att sudda ut de skiljelinjer som i inter-
nationell politik framtráda med allt större tydlighet. Pá denna punkt ár det
omöjligt att fálla nágot pá allmánt omfattade grunder fotat domslut över den
nordiska demokratien. Det ár blott möjligt att faststálla, att liitintills den
extremistiska kritiken mot de nordiska statsskicken och deras resultat varit
av ringa betydelse, att utvecklingen i vára lánder karaktáriserats av en sam-
ling mot centern, att moderationen ocli kompromissen varit bestámmande i
partiernas politik, och att diktaturlándernas drastiskt utformade, liátska ocli
omedgörliga várldsáskádningsprogram endast framförts av en och annan utan-
för den praktiska politiken stáende tánkare. Marx och Lenin, Hitler ocli
4
49