Nordens Kalender - 01.06.1938, Page 67

Tilltalsord i Norden
var satta i frága nágot
annat pronomen án ni.
Jag bortser dá frán en-
staka röster, som höjas
til förmán för De, du
eller /. Det torde emel-
lertid alltid vara lek-
mán, aldrig sprákmán,
som komma med dylika
yrkanden. Háromáret
liörde jag sálnnda en
ángermanlándska med
stor iver tala för sin
hembygds ji, som enligt
hennes bestámda me-
ning skulle i en liand-
vánding slá ut alla an-
dra tilltalsord, om det
bara infördes med till-
börlig auktoritet. Det
anvándes bland allmo-
gen som bövligt tilltalsord av barn till fader och moder, av ungdom till
áldre sláktingar, överbuvud till áldre personer inom allmogeklassen, som
num vill visa vördnad. Och ángermanlándskan försákrade, att detta ji láter
sá vánligt ocb trohjártat ocb gott — och det tvivlar jag inte pá. Det ár bara
det, att detsamma kan ságas om / i de trakter, dár detta brukas pá motsvarande
sátt, t. ex. i Smáland, ocb alldeles detsamma gáller om ni i de bygder, dár ni
har denna anvánding. Pá frága, varför icke ni kunde gá lika bra att genom-
löra, svarade bon: ni bar en klang av ovilja och förakt. Ni ságer man, nár
nian ár arg och riktigt skall skáila ut nágon.
Historiskt sett förbáller sig saken naturligtvis sá, att det gamla, frán ur-
minnes tid árvda tilltalsordet till e n person ár du. Detta urgamla bruk
rubbades genom att vi frán frámmande sprák, nármast frán tyskan, införde
seden att tilltala bögt stáende personer med det plurala pronomenet I. Detta
skick att tilltala e n person med ett p 1 u r a 11 ord ár frán början ett uttryck
65