Nordens Kalender - 01.06.1938, Síða 70

Tilltalsord i Norden
annu mánga ár en láng och lycklig
álderdom. Áven detta ar tvivelsutan
gángse svenskt sprákbruk, om ocksá
ej det básta.
Detta tafatta sátt att tala till en
nárvarande, som vore han endast
omtalad, bottnar tvivelsutan i svensk
blyghet, bánsynsfullbet och rádsla
för att vara pátrángande. Det bar
emellertid blivit ödesdigert för várt
tilltalsskick. Sárskilt det ymniga
bruket av titlar i dylik anvándning
har liaft trákiga följder ur social
synpunkt. Olágenheterna bero icke,
eller i varje fall icke sá mycket som
det brukar framhállas, pá svenskar-
nas titelsjuka. Andra folk áro nog
lika svaga för titlar. Det ár den ovan
visade rent grammatiska egendom-
ligheten hos svenskan, som gör att i
várt sprák titelsjukan blir lángt mera besvárande án den blir i andra sprák.
Tyskarna t. ex. ba knappast mindre svaghet för titlar án vi, men de anvánda
i syntaktisk förbindelse ined predikatet det personliga pronomenet Sie, medan
titel eller titel och namn endast skjutas in sásom apposition eller sásom en
utanför satssammanlianget stáende vokativ: IVollen Sie so freundlich sein,
Herr Doktor? Att sátta Herr Doktor, utan Sie, som subjekt till predikatet,
alltsá Wollen Herr Doktor so freundlich sein, förekommer ju ocksá, men det
anses som ovan námnts icke vara riktigt várdat, det betraktas som fjáskigt.
I svenskan áter ár det just denna klumpiga form som ár regel. T i t e 1 n, med
eller utan tillagt namn, tráder i stállet för det personliga pronomenet.
Du ár undantrángt, men har icke fátt nágon allmánt erkánd ersáttare. I ár
föráldrat, men ni har icke lxelt trátt i dess stálle. Ni liar icke fátt samma
anvándning som tyska Sie, franska vous, engelska you, det máste dela platsen
med alla möjliga uttryck, som icke áro verkliga tilltalsord och som dárför
aldrig kunna fá generell anvándning.
68