Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 71

Tilltalsord i Norden
Till följd av att titlarna
kommo att anvandas sásom till-
talspronomen blev frágan om
várt dlltalsskick en s o c i a 1
frága. Förutsáttningen för att
ett dlltalsord skall vara socialt
indifferent ár att det anvánds
ömsesidigt, med full reciproci-
tet. Det enda undantaget frán
den regeln, som icke har men-
liga följder, ár den skillnad som
görs mellan áldre ocli yngre,
och det har sin naturliga grund.
Den yngre blir i sinom tid áldre
och kommer dá i átnjutande av
av den respekt, som ligger i det
vördsamma tilltalet. Det ár en
sorts ömsesidighet i stort, som
jámnar ut motsatserna. Men om
man till betitlade — i regel
förmán, överordnade, liögre stáende ocli dylika — anvánder titel som till-
talsord men till obetitlade endast pronomenet ni, sá máste oliklieten i tilltals-
sáttet fá till följd, att ni uppfattas som ett socialt skiljemárke, som stámplar
den niade sásom tillhörande den stora hopen av obetitlade. Ur denna upp-
fattning har sá váxt fram mindervárdeskánslan Iios den obetitlade, den mycket
diskuterade kánslan av att den, som nyttjar ni som tilltalsord till en annan,
anser sig vara nágot förmer, anser sig socialt stá över.
Dármed ár dock ingalunda sagt, att ni överhuvud icke skulle kunna an-
vándas som tilltalsord. Utlánningar bibringas ofta av skámtsamma várdar den
förestállningen, att svenskarna áro oerhört stránga i sina plágseder, att man
gör sig olycklig, om man vid middagen skálar med várdinnan, dricker vin
utan att skála med nágon och dylikt. Detta ár fabler i sdl med den gamla
legenden, att svenskarna vid festliga tillfállen skulle sjunga «Min skál, din
skál, alla vackra flickors skál!» I sjálva verket förháller det sig sá, att ni
mycket vál kan anvándas ocli rátt allmánt ocksá anvándes i bildade kretsar
''!Vr1|«Á6KOMME»í
69