Nordens Kalender - 01.06.1938, Page 106

Hugo Simberg
den tiggande och fry-
sande manniskosjalen.
I «Rosetterna» iir «fat-
tigfan» en snall far-
bror, som söker trösta
det griniga miinnisko-
barnet med det biista
ban bar, den rosett-
prydda svansen. I «Bot-
tenbriind gröt» kas-
tar fanens uppátböjda
svans en glad fanfar in
i tillvaron. Huruvida
de musicerande figu-
rerna pá «Den sovande
spelmannen» áro att
betrakta som symboler
för bakruset, eller om
de kommit för att förnöja den sovande, má lámnas osagt.
Diablerierna bliva ofta det mest omedelbara uttrvcket för Simbergs kánslo-
liv. Han kunde gá oroligt omkring, skádande mot fjárran. Sá kunde ban
plötsligt, medan man satt bánkade i familje- eller vánkretsen, taga fram papper
och penna, rita en stund och med ett förlösande leende rácka fram en fantasi
med «fattigfan». «Ár den ej rolig», sade ban.
Bilder med «fattigfanar» har Simberg producerat áven efter Ruovesi-
perioden, likasá dyker dödsmotivet stándigt och stándigt upp bos Simberg.
Han, den levnadsglade, den kácke, bade inom sig en várld dár ögon blickade
milt mot förintelsen, dár liv och död liöllo varandra sállskap.
Döden ár bos Simberg symbol för allt det outgrundliga ocb ödesbundna
som omgiver oss. Dödsmotivet ocb liemannen komma upp med varje roman-
tisk tidsálder. Men Simbergs död saknar gelikar. Alldeles som Simbergs djáv-
lar ej har nágot av ondska över sig, sá saknar hans Död det skráckinjagande,
som vanligen bör samman med detta begrepp. Simbergs Död lever i samma
försynta, lágmálda atmosfár som sin uppbovsman. Dár ár nágot av en tán-
kande klosterbroder över Simbergs Död. Den yttre skepnaden ár förtroende-
Bottenbrand gröt (1897). Akvarell. Ateneum, Helsingfors
I denna bild liksom i flere andra verk framstár Simberg som en folklivsskildrare av rang
104