Nordens Kalender - 01.06.1938, Síða 153

Volter Kilpi
Vierniemi Jooseppi
översattning frán finskan av Elmer Diktonius
Volter Kilpi, överbibliotekarie vi(l det finska universitetet i Ábo, raknas i detta
nu som en av den moderna finska prosans största tiligángar. Redan i seklets början
vackte han uppmarksambet som en individualistisk priiglad, förnam ordkonstnar,
men det ar med sina brett byggda, monumentalt idylliska skargárdsskildringar frán
de senaste áren ban definitivt befást sin stállning som en av den finska diktens förste.
I Kihlakunta (Háradet), en storkyrkbát i vilken byafolket en söndagsmorgon fárdas
till templet, sitter bland ett hundratal báttre och sámre medmánniskor áven Vier-
niemi Jooseppi — en obetydlig individ, men ándá bárande ett genomprövat livsöde
pá sina spinkiga skuldror. Denna sidoskiss ur Volter Kilpis senaste ár utkoinna
máktiga skárgárdsskildring Kirkolle (Till kyrkan), ger blott en blek aning om sin
upphovsmans litterára kapacitet, men blottar dock en betydande och ádel ádra i
hans produktion : hans djupa pietet inför de smá och vanlottade hár i livet. E. D.
Vad bar till exempel Vierniemi Jooseppi i sinnet, ett spinkigt beláte till
karl, som med sammanpressade axlar satt ihopklámd melian Stor-Vilén och
den lika grovlemmade Markkomáki Jaakko, som ville han be omgivningen
ursákta till och med det, att ocksá han krávde sitt utrymme, fast de andra
voro bastanta gubbar ocb ban bara en sándár försvinnande smula och tranárt-
skida mellan frodiga bönor, som liángde med liuvet ocb höll det lutat át sidan,
liksom en ristning pá nacken ocli stráckning pá lialsen vad lionom anbelangar
vore ett olovligt göra och nárapá en fráckhet? Visserligen besvárades Jooseppi
inte av sádana samvetsbördor, som gjort det behövligt för lionom att dölja
sig bland mánniskorna och undvika allt det, som páminde de andra om, att
áven han fanns till, dár han fanns. Tvártom, han var den saktmodigaste och
ofarligaste bland mánniskor, som bara under hela sin livstid blivit bortglömd
ocli ásidolámnad sásom man glömmer de frön som fallit pá dikesbottnen, och
ándá kan spira och skjuta skott, men aldrig tillátes att váxa pá tegen. Redan i
barndomen led lian av den skammen, att pappan var en drinkare och söp opp
sin skuta, förskingrade bátens pris i utlándska hamnar och sjálv försvann den
kosan, i samma förfall dragande sin skuta, som grannarna överlátit át hans
kommando, och sin familj, som dárefter levde pá mánniskornas nád sá lángt
den náden ráckte för ett sádant bo, vilket förstört sin gárd och vad som fanns
omkring det, sá hela socknen talte om det. Nog levde man ándá, emedan
modern var trofast och bestyrsam, och det heller inte fanns mer án fem
151