Nordens Kalender - 01.06.1938, Qupperneq 154

Vierniemi Jooseppi
stycken barn, men i Jooseppis sinne, som var áldst bland dem och begrep en
stump dá redan, satte sig en mask, och nár lian blev karl och vart till
lijálp för sin moder, sá att ocksá de andra och yngre barnen kunde stá pá sina
egna ben, for han till sjöss. Men han for ej, sásom man allmánt gör, till sjöss
för att samla allvárldens penningar, men för att under sin tjánstgöring till sjöss
leta efter far sin, som sedan sitt försvinnande inte lámnat nágot spár efter sig.
Det finns mángahanda hav i várlden, och Amerika ár ett váldeligt land,
men fráganvágen kommer man lángt allestans, enár man dock stöter pá socken-
bor i alla hamnar, och finner om man söker, om man stállt in sig pá den
saken, och efter fem ár fann Jooseppi sin far i en stockhydda i Kalifornien.
Vad fadern och sonen under de tre timmar, som de sállskapat med varann,
sprákat om, vet man inte mycket, ej heller hade Jooseppi talt mycket om
det, men som en ánnu stillsammare karl án tillförene átervánde Jooseppi
efter det mötet till hemlandet. Det liade han dock námnt för nágon, att
pappan stekt potatis i glöden, nár han stigit in i hyddan, och att pappans
ansikte varit sotigt, och att han ocksá genast igenkánt pappan pá blicken,
nár den glimtade ur det sotiga ansiktet, mot honom: precis samma blick, som
nár han fordomdags i fyllan lát honom som smápojk smaka pá káppen.
Antagligen hade sonen snart lagt márke till, att det fanns nog av sten pá hem-
backen att knacka pá, och att man lika vál kan átervánda liern, som söka
uppmjuka ett sádant hjárta, som kanske varit hárt redan frán början, innan
det förliárdat sig. «Vad hade du hár att göra, föga stekte jag min potatis för
din rákning?» löd pappans sista ord till sonen sin. Jooseppi var kanske över-
liuvud byggt av ett vekt virke, och de fem árens seglatser jorden runt hade
máhánda förorsakats av samma blöta. — Inte ár det stenens fel, om nágon
stöter sin fot mot den, men dens, som gár och stöter sina tár mot stenar.
Jooseppi áterbördades alltsá till hemlandet, och var redan pá femte áret
ánkling och ensamboende pá Vierniemi. Han liade námligen gift sig innan
han for till sjöss och rest jorden runt. Ocksá det, námligen giftermálet, bott-
nade i hans veka sinnelag. Hakalas Sandra var námligen en flicka, som han
tránande tittat pá alltfrán den stund, dá han en gáng vid Toistalos skörde-
talko lagt márke till henne. Sandra var en lika stillsam mánniska som han
sjálv, men med de unga gick hon dock pá danser, sásom han sjálv, och dár
tráffades man sedermera ocli ság varann, fast han för sin egen del varken
tordes dansa eller kunde göra det, och heller inte Sandra sá várst flittigt
152