Nordens Kalender - 01.06.1938, Blaðsíða 156

Vierniemi Jooseppi
Sandra i sin hörjan ocli niir lion kom till Vierniemi sálunda skapad, en foglig
och villig mánniska visserligen, men med skámt i ögat ocli vásendet, sá det lik-
som láttade pá hela livet i Vierniemi, nár hon flyttade dit. Och nu, var det inte
som den stackars mánniskan skulle lia blivit skrámd och ryckt till mitt i
arbetet, nár man nágon gáng kom frán byn eller eljes oförhappandes öppnade
stugdörren och steg in, förskráckts pá det viset, att hon blev kritvit i ansiktet
och sedan grá. Och vad var det hon tittade pá, nár hon trodde att man ingen-
ting márkte, granskade ansiktet och liksom rotade efter nágot, nár jooseppi
satt och teg pá bánken? Nej, Sandra var sig ej lik sedan Jooseppi farit till
sjöss, men Jooseppi liade ocksá sina egna bördor ocli det förblev tyst i stugan.
Sedan förflöt en tid, hela vintern gick efter det Jooseppi pá hösten áter-
vánt frán Amerika. Dá en dag — man levde redan i mitten av maj och vintern
var sin kos — medan Jooseppi satt i stugan och lappade noten ocli Sandra
gátt till stranden för att skölja byk, liörde Jooseppi frán strandbryggan
först ett skri och dárefter ett skárande rop, som gick genom márg och ben.
Sandra lág rakláng pá bryggan, nár Jooseppi bann dit, och framför bryg-
gan sinnnade i sjön ett bylte, som Jooseppi först trodde vara ett i vattnet fallet
bykbylte, men som visade sig bestá av ett litet barnlik insvept i Sandras forna
brudklánning. Jooseppi lapade i sig luft en god stund innan lian begrep nágot
av det hela, men dárefter iakttog han Sandra, som nu öppnat ögonen men
annars lág orörlig: hipparna mumlade nágot. «Inte ens sjön behöll det, utan
skickade det tillbaka till mig, och allt ánnu söker barnet efter mig!» anade
man mera án man hörde de stelnande lápparnas láte. «Föga stekte jag min
potatis för dig; vad har du hár att göra?» mindes Jooseppi i denna stund andra
ord, som hans öron áven fátt höra: faderns ord till sin son, som med en frán
barndomen groende troskraft bortom tjugo ár och pá andra sidan jordklotet
liade letat och funnit far sin.
Jooseppi liade lyft Sandra frán bryggan ocb burit stackarn in i stugan
och lagt lienne i sángen: Sandra levde, men steg dárefter aldrig mera med egna
krafter upp ur sángen: hennes vánstra kroppshalva hade förlamats dár ute
pá bryggan, och mánniskan för liela livstiden förlorat sin rörelseförmága.
Jooseppi, det pá dikesbottnen fallna kornet som aldrig kommit i tegarnas
mylla hár i livet men ándá slagit rot i leran och mognat till ax: i tretti ár
hade han skött sin förlamade liustru och odlat den trofasthet, som var lians
frös art och kánnetecken. Om fadern varit kall och oemottaglig, och leran pá
154