Nordens Kalender - 01.06.1938, Qupperneq 176

J. V. Snellmans Stockholms-ór
Tvá decennier efter det han lámnat Sverige utkom Viktor Rydbergs Bibelns
lára om Kristus, som blev denna liberalisms centrala verk. —
Genom sina Freja-artiklar gjorde Snellman en rátt anmárkningsvárd insats
i det svenska kulturlivet. Men áven bans rent personliga förbindelser i Sverige
erbjuda átskilligt av intresse.
Han rákar en mángd av det dátida Sveriges frámsta kulturpersonligheter.
Tegnér tráffade han kort före utbrottet av dennes sinnessjukdom och sedan
efter Tegnérs áterkomst frán sjukhuset i Slesvig; mest fáster han sig lios
honom vid det obalanserade och frivola. Franzén varnade bekymrad Snell-
man för lians liegelska fritánkeri och vánde sig i dikten «Det gamla ordet»
polemiskt mot lians Straussartiklar. Atterbom ár mild, álskvárd, beráttar
fángslande och har ett förtjusande hem. Fredrika Bremer -— dá ungefár
40 ár — ár «ett áldre fruntimmer, som det synes, af en stilla och behaglig
spráksamhet.» Geijer ár den, som vinner hans största beundran, ehuru han
icke kommer lionom nára: «att döma av vad jag ság och erfor, syntes Geijer
hellre undvika án söka samtal.» Snellman tillbringar en afton i hans liem i
Uppsala, «ett mönster för allt vad jag kan förestálla mig om ett bildat sáll-
skapsliv.» «Geijer sjálv deltog föga i konversationen. Han levde helst i
sángen ocli musiken, ackompanjerande pá piano sina egna kompositioner, solo-
sánger, trion och kvartetter. Dá senare pá en stund glada lekar följde, i vilka
doktorer och professorer, grevinnor och friherrinnor, unga och gamla, med
lika lust deltogo, var Geijer áter en tyst, men leende áskádare.»
Snellmans egentliga krets i Stockholm utgjordes emellertid av Frejakotte-
riet. Till största delen bestod det av författare med en viss talang, men utan
djupare begávning och utan större konstnárlig ambition. Litterárt sett var
den frámste August Blanche, och bland de övriga kan man námna nu bort-
glömda skriftstállare som G. H. Mellin, Kielhnan-Göranson och Carlén.
«Litteraturen ár dár endast ett tidsfördriv mellan punschglasen,» skrev
Sturzen-Becker om dem. Kretsen hade över sig en prágel av borgerlig bohém.
Med Stockholmssocieteten i egentlig mening hade de icke nágra förbindelser,
och icke heller med de akademiska kretsarna i Uppsala. «Det ár fá drag,
vilka sá falla i ögonen vid studiet av denna författarmiljö som just föraktet
för former, pedanteri och akademiskt tváng,» ságer Kjellén om dem. Detta
kotteri utgjorde en vásentlig del av det «Aganippiska sállskap», som liösten
1839 och váren 1840 samlades hos skalden C. F. Dahlgren, men vid högtidliga
174