Nordens Kalender - 01.06.1938, Page 179

J. V. Snellmans Stockholms-ár
friade Snellman pá nytt — med
samma resultat som senast. Strax
darpá reste lian till Tyskland.
Ett par veckor senare skrev fru
Flygare till sin hror: «Och det
var sant Snellman — han ár rest
— fick nej för sista gángen och
sade likvál i det han gick: «Jag
lioppas ándá.» Ingen nation mátte
övergá finnar i envishet. Han
har nu företagit sin lánge för-
dröjda vetenskapsresa till Tysk-
land, mátte han bliva dár. Jag
trivs bra dár jag ár.» Hár talar,
anmárker Kjellén, icke den litte-
rára damen frán Stockholm, utan
den icke sá litet viktiga och kavata
skárgárdsflickan frán Strömstad.
Snellmans sista ord til fru
Flygare hade varit: «Jag hoppas
ándá.» Men hoppet sveks. I maj följande ár fick Snellman i Tyskland ett brev
frán Blanclie, som underráttade honom om att «vár ,lilla Frun’» gift sig med
vánnen Carlén. «De tyckas lyckliga och smekmánaden fortfar och de sága,
att ingenting mera fattas i deras lycka, mer án din nárvaro, och de tala alltid
om dig.» Blanche sökte tydligen sá gott han kunde trösta Snellman. Snellman
tog nog icke slutet pá sagan mycket tragiskt, och recensionen av Rosen pá
Tistelön visar, att lian fortfarande bevarade sin válvilja för lienne. Men den
som ár road av att leka med fantasier kan försánka sig i spekulationer över
hur Snellmans öde gestaltat sig, om fru Flygare valt lionom i stállet för den
beskedliga slarven Carlén. Fru Flygare liade nog icke utan vidare látit Snell-
mans kraftiga vilja ráda; liennes egen var inte heller svag.
Under slutet av sin Stockholmsvistelse gjorde Snellman bekantskap med
en annan av Sveriges författarinnor, som ocksá váckte hans livliga intresse.
Det var friherrinnan von Knorring, författarinnan till Cousinerna och flera
andra romaner, dár hon i starkt romantisk belysning skildrat den svenska
12
177