Nordens Kalender - 01.06.1938, Qupperneq 180

J. V. Snellmans Stockholms-ár
aristokratins liv. Med sin 20-áriga dotter Ebba kom friherrinnan von Knorring
váren 1841 frán Skálltorp i Yástergötland, dár hon bodde, till Stockholm för
att söka lákarvárd för sin tuberkulos. Lákarna kunde icke just göra nágot,
men friherrinnan njöt i alla fall mycket av livet i Stockholm. Hon var en helt
annan typ án fru Carlén. Hon liade vuxit upp i förfinade aristokratiska tradi-
tioner. Snellman ságer om henne i Svenska Silhouetter: «Friherrinnan von
Knorring ágde ánnu, ehuru vid 40 árs álder och medtagen av en lángvarig
sjukdom, ett vackert intagande ansikte, som talade om skönhet i ungdomen.
Uppvuxen i stora várlden och genom studier ovanligt bildad, kanske dártill
rik pá inre erfarenheter, ágde Frili. v. K. sákert det fullkomligaste yttre sátt
för salongerna; men hennes verkligen utomordentliga intellektuella förmága
och den litterára sysselsáttningen liade dártill ánnu fogat en viss sjálvstán-
dighet och originalitet, som höjde hennes sátt över salongsrutinens kalla
enformighet.» Fru Carlén och friherrinnan von Knorring voro litterára
rivaler, som árligt avskydde varandra, men ocksá avundades varandra. Det
finnes en heráttelse om ett besök, som fru Carlén en gáng avlade pá Skálltorp,
dá det kom till ett liáftigt upptráde, dár de báda temperamentfulla författar-
innorna ur sina hjártans djup sade varandra bittra sanningar — ett upptráde
dár friherrinnan von Knorring tydligen blev segrarinna dárför att hon tack
vare sin várldsvana bevarade den yttre behárskningen, medan den stackars
fru Carlén alldeles tappade den. Det bör dárför ha smártat fru Carlén rátt
mycket att hennes försmádde, men ingalunda ringaktade tillbedjare Snell-
man kom att höra till medtávlarinnans drabanter — likasom á andra sidan
friherrinnan von Knorring sedan hon lámnat Stockhohn visar en pátaglig oro
för att Snellman áter lielt skall ha infángats av fru Carlén.
Det var den 24 februari Snellman presenterades för friherrinnan von
Knorring av fru Vendela Hebbe, som i friherrinnans salong synes ha fungerat
som introduktris för litterára personligheter. Friherrinnans första intryck var
icke gynnsamt; i sin dagbok skrev hon om lionom: «med pipskágg, utan
mustascher, och bra ful att se pá, och bra svár att höra pá, ty han talar bara
rena finskan.» Men hon övervann snart denna första motvilja. Frámst
berodde det vál pá att hon lárde sig uppskatta hans intelligens, men en bidra-
gande orsak var troligen att hon inság att han kunde vara henne till nytta.
Hon hade tidigare hoppats finna en lámplig litterár rádgivare i en svensk
litteraturkritiker Lénström, men Snellman var avgjort överlágsen denne.
178