Gripla - 20.12.2011, Page 187

187
Lönnroth ägnar visst utrymme åt att belägga att hämnd var godtagen
av de kristna under högmedeltiden (Lönnroth 2008, 230–232; jfr 1976,
145–147), men detta är ett okontroversiellt faktum som ingen förnekat.2
Våldskritik och försoning i Njáls saga
Vad har vi då för belägg för hämnd- och våldskritik i sagan och en positiv
syn på försoning som alternativ till hämnd? Sagan har tre episoder där detta
ideal öppet och entydigt markeras:
Síðu-Hallrs försoningsvilja efter sin sons död.1.
Höskuldr Þráinssons samtal med Njáll om uppgörelsen efter Þrá-2.
inns död.
Gunnar á Hlíðarendas uttalande om sitt förhållande till dräpande.3.
Vi börjar med Síðu-Hallr. Efter branden på Bergþórshváll kommer målet
upp på Alltinget. Man lyckas inte åstadkomma en förlikning, och i stället
utbryter strid. En av dem som faller är Ljótr, son till hövdingen Síðu-Hallr.
Efter striden tas förhandlingarna om branden upp igen. Síðu-Hallr betonar
vikten av allmän försoning, och för att lägga tyngd bakom kravet erbjuder
han sina egna motståndare förlikning utan all kompensation för sin sons
död: ”En ek vil vinna þat til sætta at leggja son minn ógildan ok ganga þó
til at veita þeim bæði tryggðir ok grið, er mínir mótstǫðumenn eru.” (412).
Det är inget tvivel om att det är ett ställningstagande för försoning som ett
(bättre) alternativ till blodshämnd; att hämnas en sons död skildras annars
som en plikt. Hallr framför sitt erbjudande i kristen tid, i sagans senare
del. Detta faktum är av stor betydelse för Lars Lönnroths argumentation.
Síðu-Hallrs ställningstagande är för honom ”ett exempel på denna kristna
mentalitet” (2008, 234), och han kommenterar: ”Något sådant hade varit
helt otänkbart i hednisk tid, eftersom det hade inneburit en svår förlust av
ära för hela släkten.” (235)3
2 Jfr bl.a. min egen analys av den kristna glorifieringen av hämnd i den medeltida litteraturen
i Sävborg 1997, 387–392.
3 I.R. Maxwells tolkning av episoden är mycket likartad. ”This would, I think, have been
impossible under the old dispensation”, kommenterar han Síðu-Hallrs erbjudande och häv-
dar att hans strävanden till förlikning överlag belägger att “a new spirit is abroad” (1957–59,
42).
KONSTEN ATT LÄSA SAGOR