Gripla - 20.12.2011, Page 190

GRIPLA190
Njáll själv framstår alltså inte i sagan som en representant för motvilja
mot våld eller för tanken på försoning som ett principiellt bättre alternativ
än våld efter kränkningar och dråp.
Men det för den här aktuella frågan viktigaste är att både hans försvar
för hämnd och hans strävan efter fredliga uppgörelser möter i sagans båda
delar. Han talar för hämnd efter niddikterna och efter Gunnarrs död som
hedning och för hämnd över sina söners död som kristen. Förlikningarna
efter dråpet på Þórðr leysingjason och Þráinn äger rum i den ”hedniska”
delen, försöken att förlikas efter dråpet på Höskuldr Þráinsson i den
”kristna”. Njáll har samma hållning som hedning och som kristen. Inte
heller i hans fall märks någon förändring mellan sagans båda delar.
Man bör naturligtvis inte hävda att Gunnarr i sin replik om sitt obehag
inför att döda människor uttrycker den hedniska tidens etik eller mentali-
tet i kontrast till den kristna – trots att Gunnar livet igenom är en hedning
som verkar i hednisk tid. Hans obehag inför dödandet hör till hans person,
inte till hans religion eller till mentaliteten i hans tid. Men de forskare som
har hävdat kristendomen som en etisk vattendelare i sagan har resonerat
just så: försonliga och våldskritiska yttranden i sagans ”kristna” del beläg-
ger kristendomens och den kristna tidens koppling till dessa yttranden.
Flera forskare har pekat på Höskuldrs fridsamma yttranden i sagans
senare, ”kristna” del. När han mottar dödshugget ber han Gud förlåta drå-
parna (”Guð hjálpi mér, en fyrirgefi yðr!”; 281). Detta är ett av Lönnroths
centrala belägg för ”den mentalitetsförändring som trosskiftet medfört”
(Lönnroth 2008, 234).5 Och visst står den kristne Höskuldr för en förso-
ningsinriktad inställning som vi idag skulle förknippa med kristen män-
niskokärlek – men det gör han som vi sett redan som hedning. Valet
av vänskap och försoning med faderns mördare i stället för den gängse
hämnden är ett väl så anmärkningsvärt uppträdande som hans replik vid
dödshugget, och det uttrycker samma ideal. Dessa drag är knutna till
honom som person, inte till en specifik religion eller tidsperiod eller till en
specifik del av sagan.6
5 I sitt arbete från 1976 beskriver Lönnroth rentav Höskuldr som en ”Messiah figure” (1976,
148), ”pictured as a saint” (114), som dör en martyrdöd (148). I.R. Maxwell hävdar på lik-
nande sätt att det i Höskuldr finns ”a distinctively Christian elevation” och hävdar att ”his
death is a Christian sacrifice” (Maxwell 1975–59, 40).
6 Jfr även Cook 1991, 98: ”Höskuld’s forbearance is a matter of his character, not of his
conversion.”