Gripla - 20.12.2011, Blaðsíða 207

207
* * *
Författaren till Njáls saga var en bildad man som präglades av sin tids ideal,
däribland kristendomens religiösa idéer. Han var också förmögen att låna
fraser och motiv från rent religiösa verk. Men han strukturerade inte sitt
verk som en allegori om hur hedendomens ideal om hämnd och krigisk
ära ersätts av kristna ideal om försoning och människokärlek. Hämnd och
försoning spelar stor roll, men så är fallet sagan igenom; någon utveckling
inom ett allegoriskt schema står inte att finna. Sagans händelseutveckling
och framställningen av gestalter och skeenden följer inte de lärda verk
författaren läst utan den sagatradition han verkade inom.
BIBLIOGRAFI
Andersson, Theodore M. 2006. The Growth of the Medieval Icelandic Sagas (1180–
1280). Ithaca and London: Cornell University Press.
Bååth, A.U. 1885. Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor. Lund.
Cook, Robert. 1991. ”The Effect of the Conversion in Njáls saga.” The Eighth
International Saga Conference: The Audience of the Sagas. Preprints. Göteborg,
94–102.
Einar Ól. Sveinsson. 1943. Á Njálsbúð: Bók um mikið listaverk. Reykjavík: Hið
íslenzka bókmenntafélag.
Einar Ól. Sveinsson. 1954. [Noter till:] Brennu-Njáls saga, utg. Einar Ól. Sveinsson
(Íslenzk fornrit 12). Reykjavík: Hið íslenzka fornritafélag.
Hauch, Carsten. 1855. Afhandlinger og æsthetiske Betragtninger. Köpenhamn.
Hermann Pálsson. 1966. Siðfræði Hrafnkels sögu. Reykjavík: Heimskringla.
Konungs skuggsiá. 1945. Utg. Ludvig Holm-Olsen. Oslo: Kjeldeskriftfondet.
Lönnroth, Lars. 1976. Njáls saga: A Critical Introduction. Berkeley: Univ. of
California Press.
skiljer sedan, delvis utifrån begrepp skapade av Hermann Pálsson, ut tre olika typer av
synsätt i dessa sammanhang inom forskningen. ”The romantic view”, som menar att sagans
hjältar står för värderingar och dygder av hedniskt ursprung, fundamentalt olika de kristna
idealen (158); ”The humanistic view”, enligt vilken sagan utgör kristna lektioner som predi-
kar fred och som skildrar hur övermod leder till välförtjänta nederlag (hit för han Hermann
Pálssons forskning; 159); sist en ”more sociological interpretation” (157), till vilken han själv
ansluter sig, som hävdar att skeendet och värderingarna i sagan snarare styrs av den sociala
ordningen och dess villkor än av religiösa ideal av något slag (173–174). Vilhjálmur har goda
poänger, både i sina ifrågasättanden av de två första hållningarna och i sin argumentation
för den sista. Men han försummar enligt min mening den väl så viktiga betydelsen av de
villkor den litterära traditionen inom sagan som genre ställer upp. Denna noterar han inte
ens, trots att den kan strida även mot normala sociala krav i det verkliga isländska samhäl-
let.
KONSTEN ATT LÄSA SAGOR