Fróðskaparrit - 01.01.1982, Qupperneq 104

112
Om det fáróiska ordet baraldur
arbetat med honom i det tidigare av de bada arbetena. Ordet
eini o. 1. namns inte. I sin Føroya flora, 2. útg. 1952, anfor
han dáremot bade baraldur (ack. barald) och eínir (s. 14).
Bada orden forekommer i Jacobsen-Matras’ Føroysk-donsk
orðabók, 2. utg. 1961: baraldur m. ‘ene(bærris) (Juniperus
communis)’ och eini n. ‘(træ af) ene (Juniperus)’. — I Jóhannes
av Skarðis Donsk-føroysk orðabók (1967) finner man om de
danska orden enebær och enebrerbusk foljande. Ordet enebær
oversátts med einiber-, baraldur, einiberlyngur, och enebærbusk
oversátts med baraldur, einíberlyngur. Jógvan við Ánna
lámnar i sin normativa, rátt puristiska Føroysk málspilla och
málarókt (1961—77) dessa uppgifter: danska enebxr mot-
svaras av fáróiskt eini[r], einiber och baraldur, enebærbusk av
baraldur, baraldin och einirunnur samt enebærtræ av einiviður.
Enens namn tycks inte inga i manga ortnamn pa Fáróarna.
I Fróðskaparseturs samlingar har jag hittat tre med einiber
som fórled men bara ett med baraldur: Einiberlyngurin (Viðar-
eiði pa Viðoy), Einiberstígarnir (Sund pa Streymoy), Einiber-
stíggjur (Sandavágur pa Vágar) och Baraldaflotan (Vestmanna
pa Streymoy). I arbetet Stednavne paa de færøske Norðuroyar
(1933) anfór Christian Matras inga namn innehállande barald-
ur men tvá med eini(r) (s. 97), fórutom ovannámnda Einiber-
lyngurin ett Einihjalli i Haraldssund pá Kunoy.
Under en exkursion med Institutionen fór nordiska sprák
i Umeá pá Fáróarna sommaren 1978 frágade báde jag sjálv och
fil. kand. Lars-Erik Edlund nágra personar om ordet baraldur
och om enens namn. Vára sagesmán (bl. a. frán Funningur och
Nólsoy) kánde nog till ordet baraldur men var páfallande
osákra om vad det var fór slags váxt. En av dem sade sig inte
kánna till ordet eini(r). Fór dem var enen en váxt som de
uppenbarligen inte hade nágon egen erfarenhet av.
Osákerheten om enen och dess benámningar pá Fáróarna
i vára dagar har helt enkelt sin grund i att den ár sá sállsynt.
Redan Tarnovius och Debes i sina beskrivningar av Fáróarna
1669 och 1673 uppger att enen bara váxer pá nágra fá platser
— Tarnovius meddelar áven att den anvánds »til att røge kiød