Gripla - 20.12.2011, Side 186

GRIPLA186
Karaktäriseras skildringen av den senare delen i sagan, då kristen-4.
domen antagits, och av de kristna i sagan, av större inriktning på
försoning och kritik av våldsamma lösningar än skildringen av den
förra delen, som tilldrar sig i hednisk tid?
Jag svarar nej på alla fyra frågorna. Ur citaten ovan ur Lönnroths inledning
och ur hans senare polemik utläser jag att han svarar ja i samtliga fall. Här
kan förhoppningsvis en fruktbar diskussion följa.
Däremot gäller motsättningen inte det Lönnroth hävdar i slutet av sin
artikel från 2008. Lönnroth gör där gällande att jag och den amerikan-
ske forskaren Theodore M. Andersson skulle omfatta ”den traditionella
föreställningen om den fornnordiska litteraturens fundamentalt hedniska
karaktär” (Lönnroth 2008, 237). Lönnroth feltolkar Anderssons och min
kritik. Njáls saga är förvisso inte hednisk, inte fundamentalt och inte ens
lite grann; den är inte hednisk alls. Det har heller ingen hävdat att den är.
Njáls saga är skriven av en kristen författare i ett land som varit kristet i
nära 300 år. Om detta är alla ense. Lönnroths polemik på denna punkt är
en stormning av den öppnaste av dörrar. Det frågan gäller – och där jag
och andra har ifrågasatt Lönnroths resonemang – är om Njála-författaren
försöker gestalta en ideologisk-etisk kamp mellan kristendom och heden-
dom, om denna kamp rentav skulle styra hela sagan och dess struktur, och
om det är så att en helt annan etik och mentalitet skulle genomsyra den del
av sagan som tilldrar sig efter trosskiftet.
Inte heller gäller motsättningen frågan huruvida rent religiös/kristen
litteratur kunde influera författarna av islänningasagor, något Lönnroth
framför allt ägnar sig åt att belägga i sitt arbete från 1976. Det är sedan
länge ett allmänt accepterat faktum att detta förekom. På samma sätt var
det fullt möjligt för sagaförfattarna att använda sig av klichéer och fraser
från religiös litteratur. Sagalitteraturen har en egen stil, men den är inte
genreren. Det är också tydligt att de direkta religiösa influenserna i Njáls
saga blir fler efter episoden om trosskiftet. Inte heller detta är en strids-
fråga. Robert Cooks formulering gör jag gärna till min: ”The question
is not whether there is a new Christian emphasis in the saga, but how it
works” (Cook 1991, 97).
Sist bör nämnas att motsättningen inte heller gäller tanken att hämnd
skulle vara ett accepterat fenomen under den kristna högmedeltiden.