Gripla - 20.12.2011, Side 188

GRIPLA188
Så har vi Höskuldr. Sagan berättar i en utförlig episod om konflikten
mellan Þráinn Sigfússon och Njálssönerna. Det mynnar ut i ett anfall på
Þráinn och hans folk där Skarpheðinn dräper Þráinn (Njáls saga 233).
Njáll lyckas åstadkomma en fredlig förlikning som bl.a. inkluderar att
han själv tar Þráinns son Höskuldr som sin fosterson. Men det cen-
trala är Höskuldrs reaktion och inställning. Hans far har blivit attackerad
och dödad, med mycket svaga skäl kan tilläggas, och Höskuldr står där-
med i den situation som i sagorna normalt påbjuder hämnd på dråparna.
Höskuldr berättar för Njáll att han känner till att det var Skarpheðinn
som dräpte hans far, men han säger att det inte är något man skall minnas
eftersom man har kommit till fredlig förlikning (”Veit ek, at Skarpheðinn
vá hann, ok þurfu vit ekki á þat at minnask, er sætzk hefir á verit ok fullar
bœtr hafa fyrir komit”; 236–237). Inte nog med detta. Höskuldr väljer inte
bara att avstå från hämnd för att i stället hålla den fredliga förlikningen;
han väljer också aktivt att sluta nära vänskap med sin fars mördare (237).
Det är en försoningsvilja som är unik i Njáls saga och i sagalitteraturen i
stort. Och dessa händelser äger rum i hednisk tid, i sagans första del. Den
som står för detta försoningsideal, detta val av försoning i stället för blods-
hämnd, är en hedning.
Gunnarr á Hlíðarenda har utkämpat en segerrik kamp mot fiender som
kränkt honom vid flera tillfällen. Hans bror konstaterar att han har hämnat
kränkningarna (”,,Hefnt hefir þú nú þess“, segir Kolskeggr”; 138). Sagan
fortsätter: ”„Hvat ek veit,“ segir Gunnarr, „hvárt ek mun því óvaskari maðr
en aðrir menn sem mér þykkir meira fyrir en ǫðrum mǫnnum at vega
menn.“” (138–139). Gunnarr känner obehag att döda människor, även när
det är formellt berättigat. Det är en markering mot dödande i sig, inte mot
omotiverat eller svagt motiverat dödande. Också detta är en unik hållning
för en hjälte i Njáls saga, och i sagalitteraturen i stort. Också denna mar-
kering mot våld möter i sagans förra, ”hedniska”, del. Också här är det en
hedning som gör markeringen.
Av sagans tre mest hämnd- och våldskritiska hållningar finns två i den
”hedniska delen”: Gunnarrs avsky för att dräpa och den unge Höskuldrs
aktiva försoning med sin fars mördare.
Sagans titelgestalt, Njáll själv, har beskrivits som en person som ofta
förordar försoning och fredliga uppgörelser framför våldsamma hämnd-