Gripla - 20.12.2011, Page 195

195
liteten i sagans senare, ”kristna” del (t.ex. Lönnroth 1976, 142). Men man
skall då minnas att sagan även i den förra, ”hedniska”, delen skildrat en
attack där angriparna diskuterat alternativet att innebränna fienden. Det
handlar om anfallet på Gunnarr á Hlíðarenda, lett av Gizurr hvíti. Förslaget
om innebränning kommer upp två gånger, och båda gångerna avvisas det
bestämt av Gizurr. Han förklarar att han inte kommer att innebränna sin
fiende ”þó at ek vita, at líf mitt liggi við” (188). Att innebränna sin fiende
framställs som djupt förkastligt i sagan i både hednisk och kristen tid, det
är något som döms ut av sagans positiva gestalter, oavsett om de är hed-
ningar eller kristna. Att den kristne Flosi i detta utdömande hänvisar till
sin kristne Gud belägger därmed inte en fundamental förändring av menta-
liteten: han framför samma principiella syn på den förkastliga handlingen
som sin angripar-kollega Gizurr i sagans första, ”hedniska” del. Att den
kristne Flosi är den ende av de två som trots allt begår denna förkastliga
handling är en ironi i sammanhanget som ytterligare understryker att den
påstådda mentalitetsförändringen inte äger rum i sagan.8
Vi kan sammanfatta: Hämnd i stället för fredlig uppgörelse aktualiseras
relativt ofta även i sagans andra del, den som utspelar sig i kristen tid, och
de som står för detta val av hämnd framför fredlig uppgörelse är kristna. I
flera fall beskrivs hämnden rentav som ett uttryck för kristendomen.
Lönnroths argument
Lönnroth är naturligtvis väl bekant med det faktum att folk hämnas och
begår våldsdåd även i sagans senare, ”kristna” del. Låt oss se hur han kom-
menterar fallen ovan.
Káris hämnd kommenteras utförligt av Lönnroth. Han tar upp påpe-
kandet att denne kristne hjältes hämnd är så omfattande och förklarar hur
detta inslag går ihop med hans bild av kristendomen som sagans etiska
vattendelare:
Men det bör observeras att alla han dräper är onda män som gjort
sig skyldiga till verkliga brott och skryter med dem utan ånger. De
är inte några oskyldiga anförvanter till de verkliga förövarna. Det
8 Jfr Andersson 2006: “Common decency, which prevented the burning of Gunnar in his
house, is reduced to ashes in the conflagration that engulfs Njál and his family” (202).
KONSTEN ATT LÄSA SAGOR