Gripla - 20.12.2011, Blaðsíða 198

GRIPLA198
Avsnittet handlar för övrigt inte om hämnd eller om etiskt uppträdande
mot andra människor. Resonemanget behandlar passande uppträdande av
många olika slag. Närmast efter orden om hämnd följer råd om att man bör
bära ekonomiska förluster på ett måttfullt sätt (”mæð hofi bæra”) liksom
att man generellt bör bära motgångar och sorger på värdigt sätt (”mæðr
goðo hofi”; Konungs skuggsiá 66). Påbudet om måttfullhet i hämnden är
bara ett av åtskilliga påbud om måttfullhet. Här finns ingen tydlig religiös
koppling, utan påbuden hör till allmänna, snarast höviska, värderingar
kring måttfullhet och eftertänksamhet. När Lönnroth i sin bedömning av
Kári vill se orden ur Konungs skuggsjá som belägg för just en kristen hämn-
detik i motsats till en hednisk är den grund han står på inte den starkaste.
Men det finns ingen anledning att vara kinkig. Visst var författaren till
Konungs skuggsjá kristen. Naturligtvis kan vi ge Lars Lönnroth rätt i att
det i citatet rör sig om råd som uttrycker värderingar som omfattades av
människor i ett kristet samhälle.
Men mer avgörande är verkets formulering att hämnd skall utkrävas
”med måtta” (”mæðr hofi”) och Lönnroths påstående att Kári i sin hämnd
skulle ’handla konsekvent’ enligt idealet i citatet ur Konungs skuggsjá.
Måttfullhet är som vi sett det centrala påbudet där. Kári dödar 15 männ-
iskor i sin hämnd. Det är den blodigaste, den mest omfattande hämnden
i sagan. Han väljer aktivt denna masslakt trots att han är erbjuden en
ovanligt stor och hedersam kompensation. Det kan inte betecknas som en
hämnd ”med måtta”.
Hedningen Höskuldrs försoningsvilja tas också upp av Lönnroth. Han
medger att Höskuldr helt avstår från hämnd, men påpekar kort: ”en förut-
sättning för detta är att hans fars död blivit ordentligt kompenserad med en
stor bötessumma.” (2008, 234) Han går inte in på att Höskuldr inte bara
avstår från hämnden, utan också väljer att sluta vänskap med faderns mör-
dare. Det är här, i sagans ”hedniska” del, fråga om en strävan efter verklig
försoning, inte bara om en ekonomiskt grundad kompensation. Lönnroth
går heller inte in på det faktum att även den kristne Kári erbjuds en omfat-
tande kompensation, som han i motsats till Höskuldr avvisar. Lönnroth
menar, som vi sett, att Káris uppträdande uttrycker en ’kristen etik’ som
kännetecknas av ”saktmod, ödmjukhet och rättfärdighet” (2008, 237);
frågan är väl om inte detta är en betydligt bättre beskrivning av hedningen
Höskuldrs – hedniska? – etik. Det är svårt att se den Höskuldr som går