Gripla - 20.12.2011, Síða 199

199
in för försoning och den Kári som avvisar den som representanter för den
motsättning mellan sagans förra och senare del som Lönnroth ser som
fundamental, ”kampen mellan två olika värdesystem, varav det ena kretsar
kring hämnd och krigisk ära, medan det andra kretsar kring kristen kärlek
och försoning.” (Lönnroth 2006, 7–8) Med den hedniske Höskuldrs och
den kristne Káris hanterande av försoningens och hämndens möjligheter är
det också svårt att se den ”förändring av mentaliteten, så att människorna
blir mer benägna att förlåta de oförätter de lidit” som Lönnroth anser inle-
das vid skildringen av kristendomens införande (2006, 16).
Ámundi-historien nämns inte i Lars Lönnroths senaste arbeten. I sin
bok om Njáls saga från 1976 kommer han in på den och framhäver mira-
klet och den gudomliga sanktioneringen av Ámundis hämnd. Händelsen
diskuteras dock inte utifrån de här aktuella frågeställningarna kring hämnd
kontra förlikning, utan analysen kretsar kring den utomäktenskaplige
Ámundis principiella rätt till kompensation; det är denna som Lönnroth
anser att det gudomliga ingripandet sanktionerar (1976, 144–145).
Det är nödvändigt att återknyta till diskussionen om Káris hämnd.
Lönnroth betonade korrekt att hämnd och våld överlag är väl belagt även
i sagans ”kristna” del. Men han hävdade att det finns en stor skillnad mot
den ”hedniska” delen: Káris hämnd i den ”kristna” delen riktas mot riktiga
skurkar och är därför berättigat enligt kristet synsätt (2008, 236–237),
medan hämnd i den ”hedniska” delen utkrävs även på trälar och släktingar
(2008, 233).
För att belägga denna hedniska typ av hämnd hänvisar Lönnroth till
Hallgerðrs och Bergþóras kamp mot varandra i sagans ”hedniska” del, och
han tycks längre fram kontrastera detta mot Káris hämnd i den ”kristna”
(Lönnroth 2008, 233, 236–237). Men argumentationen är ohållbar av prin-
cipiella skäl. Här jämförs helt olika storheter. Hallgerðrs och Bergþóras
kamp mot varandra har sannerligen inte sagans sympati, och den motarbe-
tas starkt av sagans goda huvudfigurer, Gunnarr och Njáll. Hallgerðr är en
ren skurkfigur och exemplifierar ingalunda sagans bild av tidens mentalitet
generellt – lika lite som t.ex. Mörðr gör det i den ”kristna” delen, trots att
han uttryckligen antar kristendomen. Att – låt vara underförstått – jämföra
Hallgerðrs hämnddåd med Káris är inte att göra en rättvis jämförelse mel-
lan idealen under hednisk och kristen tid, utan enbart att jämföra en skurk
med en hjälte. Det för vår frågeställning väsentliga är om sagans hjältar och
KONSTEN ATT LÄSA SAGOR